Tajmingen kunde knappt ha varit bättre. I kölvattnet av terrordåden i Norge, samma höst som Socialdemokraternas Ilmar Reepalu lanserar förslag om temporära medborgarskap och Sverigedemokraterna vill att ”osvenskt beteende” ska kunna leda till indraget medborgarskap, utkommer Hynek Pallas med sin doktorsavhandling “Vithet i svensk spelfilm 1989-2010”. Avhandlingen diskuterar relationen mellan vithet och nation, vithet som en nationell svensk symbol och hur denna skiftar när samhället förändras.
Att studera vithet utifrån en svensk kontext är angeläget. Kritiska vithetsstudier som teoretiskt fält fokuserar på att granska vitheten som en samhällsnorm och att dekonstruera vithetens roll i ett rasistiskt samhälle. Och som Hynek Pallas själv konstaterar är filmanalyser inte en helt blind fläck på den svenska vithetsforskningskartan, men nästan.
Ett av flera filmexempel som Pallas granskar är Babak Najafis novellfilm “Elixir” från 2004. Det är ingen rafflande kortfilm om Andra spännande kulturer, och fokuserar inte heller på att representera icke-vita invandrare i svensk film. Filmen är en satir om en grupp skoltrötta icke-vita ungdomar i en förort som dricker ett magiskt elixir och förvandlas till vita ”svennar”. Ungdomarna börjar sälja drycken eftersom de märker att de som dricker den lättare kan komma in på krogen, få jobb och smälta in i det svenska samhället. Filmen fångar upp hur klass, kultur, etnicitet och kön samverkar.
Pallas menar att filmen problematiserar vitheten som en gemenskap eftersom den vita kroppen ofrivilligt likställs med svensk tillhörighet. “Elixir” leker med de ”lösenord” som kan behövas för att vara en del av den nationella samhörigheten. För att följa tidsandan och passa in behövs ju en viss stil med ett visst jobb, och gärna ett visst tillhörande språk. Pallas menar att vithetens betydelser skiftar och att filmen driver med att vitheten inte skulle spela någon roll i vardagen. Genom att skapa karikatyrer av klass, och av den vita huden som svensk, anser Pallas att vår blick skärps på förhållanden vi annars inte ser.
Vithetens position i samhället kan fungera som en termometer för att förklara ojämlikhet på olika nivåer – individuellt, institutionellt och nationellt, enligt Sara Ahmed, professor i race and cultural studies vid Goldsmiths College University of London. Ahmed undersöker vad som händer när man omges av vita kroppar hela tiden. När de vita kropparna speglas i varandra bekräftar de sin dominerande position i ”vithetens hav”. Enligt Ahmed påverkar detta även icke-vita personers uppfattning om sin position i samhället eftersom det indirekt lyfter fram vita kroppar som mer önskvärda. Vitheten går att falla tillbaka på eftersom dess position hör ihop med makt. Den blir en osynlig bakgrund till hur man umgås och formas socialt.
Ahmed menar att det är viktigt med överlevnadsstrategier för att lära sig att inte bry sig om vitheten – att inte bekräfta den. En strategi är att inte spegla sig i vithetens lockande reflektion, och i stället leta efter sammanhang och människor som inte drar nytta av sin egen vithet. Att se förbi vithet som det vanliga, och strunta i de överallt dominerande vita gubbarna.
Hynek Pallas anknyter till Ahmed, skriver att det vita havet som skapar den svenska filmens rum – i form av skådespelare, statister, biroller och så vidare – blir en bakgrund till hur man uppfattar vita män och kvinnor. Pallas menar att relationen mellan vita människor på film påverkar hur vi ser på vita män och kvinnor utanför filmduken. Att den osynliga, kollektiva, vitheten i svensk film är medskapare till riktningen och samhörigheten kring det nationella. Och inte nog med det, exotiserande värdeord som ”etnicitet” och ”kultur” används för att ursäkta homogeniteten.
Pallas menar att det vi har vant oss att se, blir osynligt på andra sätt. Varför vitheten uppfattas som osynlig kan förklaras genom Ahmeds ögon: ”Vita rum tillhör vissa människor mer än andra, när du inte är vit tror jag att du ser vitheten mer.” Men det offentliga samtalet strävar efter att undvika konflikter. Konsekvensen av att vitheten blir osynlig är att rasismen också blir osynlig och svårare att avkoda. Det finns direkt och indirekt press på människor som utsätts för rasism att inte prata om det.
Men när människor utsätts för rasism kan de inte bara lägga den bakom sig och ”gå vidare”.
Vad avsaknaden av nya, annorlunda berättelser om icke-vita svenskar egentligen visar, är hur stor segregationen faktiskt är i samhället. Vitheten är direkt kopplad till integration i den svenska politiken, eftersom det finns, som Hynek Pallas skriver, en odefinierbar ”svenskhet” som ”dom” aldrig kommer att veta hur de ska tillhöra.
Pallas blick är aldrig statisk. När han granskar vitheten som en nationell symbol problematiseras hela konstruktionen av det nationella svenska. Vitheten får stå för det bekanta, det normala, som ställs mot det icke-vita. Pallas menar att det har skett ett skifte i de senaste decenniernas skildringar av förortens folk, där fattigdom och klassklyftor har ersatts med etnicitet.
Han förklarar varför 1990-talets skildringar av ”den multikulturella problematiken” beskrevs utifrån boy meets girl-narrativ: ”Vita svenskar, gärna skinheads och å andra sidan ’invandrargäng’ blir kära i varandra och berättelsen leder fram till att de egentligen är likadana på insidan.” Skiftet innebar alltså en förändring i tematik, från yttre till inre olikheter, eftersom filmerna berättar att man kan vara vänner eller bli kära trots sina ”kulturella” skillnader. Men exotismen finns kvar.
Avhandlingen har flera symboliska brytpunkter och sammanbinder svensk film med politik. Pallas kopplar bilder av vithet till nationsbyggen i allmänhet och till det svenska samhällsbygget i synnerhet. Några exempel är kärnfamiljen som reproducerande enhet och nedmonteringen av det svenska folkhemmet. Utifrån Björn Runges film “Mun mot mun” beskriver Pallas hur kärnfamiljens överlevande hör ihop med vithet och med föreställningen om nationell gemenskap.
Filmen handlar om en kärnfamilj som är i upplösningstillstånd sedan tonårsdottern Vera rymt hemifrån. Hon lever med en äldre man som säljer hennes kropp för heroin. Pallas anser att skildringen av Vera symboliserar vad som händer när en kvinna lämnar kärnfamiljen – hennes orubbliga plats i samhället. Om en kvinna sviker gemenskapen kommer hon, enligt filmvärldens slentrianmässiga regler, att straffas med död eller galenskap om hon inte räddas. Pallas skriver att nationens värde upprätthålls av att kvinnor och deras sexualitet förminskas till reproducerande enheter, såsom kärnfamiljen. Den vita kvinnan är garanten för fortsatt reproduktion av vitheten.
Karaktären Lisbeth Salander, från Stieg Larssons Millennium-trilogi, står enligt Pallas för en ny bild av svenskheten, i alla fall när det gäller mediebilden av Sverige i en internationell kontext. Salander bryter mot heteronormen och vill – med feministiska motiv – hämnas på den förtryckande makten som riktas mot kvinnor, mot mäns våld mot kvinnor. Hon kan omöjligt komma undan, utan att straffas för sitt (o)kvinnliga manér. Men hennes kvinnlighet blir också ”räddad”, hennes plats tillrättavisad, med våld och förtryck, av flera män i maktpositioner. Hon blir våldtagen av en, ”förförd” av en annan – män som ”vill hennes bästa”. Enligt Pallas väcker Lisbeth Salander frågor om det svenska, och hur vita svenska kvinnor konstrueras. Den första filmen i trilogin, “Män som hatar kvinnor”, skildrar olika förtryck, både kvinnohat och rasism. Hatet riktas mot människor som utnyttjas och förbrukas.
Att den svenska vitheten i svensk film påverkar den kontext den är skapad i är inget konstigt. Pallas lånar intersektionaliteten som verktyg för att dekonsturera och avkoda vitheten av flera postkoloniala tänkare: Paulina de los Reyes, Richard Dyer, Oivvio Polite, Katarina Mattsson, Catrin Lundström. Med Michael Azars teorier beskriver han problematiken kring hur de diskriminerande strukturerna, som Azar kallar ”lösenord”, har omformulerats och hur den ”äkta” och ”rena” svenskheten har förflyttat rasismens språkliga kostym från ras till kultur och etnicitet.
Med Michael Azars teorier beskriver Pallas den ”vite” invandrarens anpassning till vithetens borgerliga rum i vad som kanske är avhandlingens intressantaste avsnitt: ”En vit invandrare i ett samhälle där en gemensam orienteringslinje eller ett lösenord är vithet, kan alltså byta in sin vithet mot ett kulturellt kapital, för att ’lättare’ få tillgång till de materiella privilegier som finns i gemenskapen.”
Pallas återkommer till “Elixir” när han beskriver att det kan vara lättare att härma en vit medelklass i ett rum som är anpassat för vita kroppar. Det ska ju vara enkelt och lätt att tro på tillhörighetens alla möjligheter.
Pallas förklarar starkt varför rasismen är en definierade del av Europas koloniala historia. Den fanns långt före dagens migranter och mångkulturkramare, och var hela orsaken till att dessa gjordes till problemet.
Hynek Pallas gör en Richard Dyer med bravur när han – på sitt inåtblickande och personliga vis – visar kopplingarna mellan narrativa strukturer i film och vad detta skapar för bild av Sverige. Medveten om sin privilegierade blick (vit, man, medelklass) väljer han att inte enbart rada upp kategorierna – kön, klass, etnicitet – bredvid varandra. Han påvisar att stereotypiserande strukturer alltid samspelar och att närmandet kan göras från olika håll. Pallas klär av vitheten och ifrågasätter dess dominans för att komma åt vem som uppfattas som vit, och varför.
Ett sätt att ta vithetsforskningen vidare vore att belysa hur vithet distribueras i det virtuella ”vita” havet. Det är enkelt att skapa sig en egen identitet och styra andras blickar i spelet mellan att se och att bli sedd på nätet. Det har inte minst aktualiserats av hur Anders Breivik iscensatte sin vita kropp i hjälteutstyrsel. Därmed blev han en del i omvärldens totalbild av vithet, med de tillhörande idéer, bilder och människor som vithetens kultur, ofrivilligt, inkluderar.
Texten om Hynek Pallas doktorsavhandling “Vithet i Svensk spelfilm 1989-2010” publicerades i Magasinet Arena, nr 6 2011.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
