I morgon torsdag 16 oktober gör jag min sista arbetsdag på Dagens Arena och Arenagruppen. Det känns vemodigt, naturligtvis. Jag har haft fyra fantastiska år och när jag anställdes hösten 2010 kändes det som att komma hem. Mycket av min politiska skolning fick jag genom att läsa magasinet Arena och böcker från Atlas samt Premiss förlag. Jag sprang på Arenagruppens seminarier och åkte med på politiska studieresor till Frankrike, Italien och USA.
Helt plötsligt fick jag ett skrivbord i lokalerna på Drottninggatan 83 och anställning som chefredaktör för den nya webbsatsningen Dagens Arena. A sort of homecoming, helt enkelt.
De fyra år som följde har varit intensiva. Trafiken på Dagens Arena har ökat kontinuerligt varje år, vi vann Svenska Publishing-Priset för ”Årets massmediewebbplats” 2012 och 2013. En tid pendlade jag parallellt till Berlin och ledde uppstartandet av det europeiska politiska magasinet Fresh Thinking.
Jag har även haft förmånen att arbeta med andra delar av Arenagruppens verksamheter – inte minst magasinet Arena och tankesmedjan Arena Idé – och har även genomfört otaliga externa uppdrag på Arenagruppens vägnar. Alltifrån att göra valanalyser åt LO till att leda Första maj-firandet på Norra Bantorget.
Ni förstår hur roligt det har varit. Och visst kunde jag ha gjort en del saker annorlunda och prioriterat på andra sätt. Men framförallt är jag stolt över det hårda arbete som vi tillsammans har lagt ned på att göra Arenagruppen till en självklar röst och aktör i den svenska politiska debatten.
Det bästa minnet är också de människor jag har jobbat med. Arenagruppens grundare och VD Håkan A Bengtsson har trott på mig och stöttat mina idéer och tankar sedan jag började hänga kring Arenagruppen för över tio år sedan. Vänskapen med Håkan och Arenagruppen fanns innan jag fick ett formellt skrivbord. Jag räknar med att den består när jag flyttar till ett annat skrivbord, och jag övertygad om att våra vägar kommer att korsas igen även yrkesmässigt.
Redan när jag började på Dagens Arena fanns Yonna Waltersson på plats. Under de här fyra åren har Yonna vuxit med det ansvar som kontinuerligt har ökat, till exempel när jag blev pappa och gick på föräldraledighet. Yonna tog över som chefredaktör och Dagens Arena hamnade i händer som är såväl trygga som ambitiösa. Det jag eventuellt har åstadkommit under de här fyra åren har byggt på Yonnas och den övriga redaktionens uppbackning, vänskap och professionalitet.
Yonna förblir en klippa som Dagens Arena kan luta sig emot. Men på redaktionen finns även Dagens Arenas originalmedlemmar Mikael Färnbo (fantastiskt duktig grävande journalist, mitt publicistiska ankare) och Maria Georgieva (talangfull digital redaktör som har hjälpt mig med allt från webbutveckling via teknik och sociala medier till allmän kommunikationsstrategi). Där finns även nytillskottet Johanna Senneby samt praktikanterna Vesna Prekopic och Amanda Lindholm.
Addera vår helt fantastiska ledarredaktion och ni förstår att Dagens Arena kommer fortsätta att vara en oumbärlig progressiv röst som blandar kloka åsikter med nyheter och grävande journalistik. Och apropå ledarredaktionen: Våra dynamiska redaktionsmöten varje måndag är nog det som jag kommer att sakna allra mest. Det kändes mycket konstigt att radera våra kommande veckomöten – alltid 09.30-10.30, ofta med bullar som Björn Elmbrant tagit med – ur den digitala kalendern.
Tack vare Dagens Arenas och Arenagruppens starka varumärke har jag inte bara haft förmånen att skriva texter på vår sajt, utan även uttala mig om politiska skeenden i radio och TV. Det har varit roligt, inte minst på grund av alla de läsarreaktioner som åsiktsjournalistik genererar. Jag kommer att sakna våra läsare och inte minst er som då och då skickade ett glatt tillrop.
De läsare som har följt Dagens Arena under de här fyra åren kan omöjligen ha missat att jag har ett stort intresse för amerikansk politik. I min ungdom hade jag till och med ett installationstal av den 35:e amerikanske presidenten inramat på väggen. Den retoriska frågan i slutet av talet är på gränsen till söndertjatad. Den handlar om att fråga sig vad du som individ egentligen vill åstadkomma under din stund på jorden; vad du möjligen kan åstadkomma genom att sätta saker som är större än dig själv främst.
Sveriges utrikesminister, Margot Wallström, har frågat om jag vill arbeta som politisk sakkunnig för henne i Utrikesdepartementet. Det är en möjlighet som jag inte kan tacka nej till. Det är ett drömjobb som kommer att handla om utrikespolitik och EU-frågor, det jag egentligen brinner allra mest för.
Jag ska alltså börja jobba med en politiker som var en av de tre som jag såg upp till som ung, socialdemokratisk student (de andra var Anna Lindh och Mona Sahlin). Margot Wallström har en utrikespolitisk vision – som även är feministisk – som jag tror på. Det ska bli ett privilegium att få vara med och utveckla en modern, solidarisk och rödgrön utrikespolitik. Och jag får arbeta för en socialdemokratiskt ledd regering – på ett departement som är välkänt för sina kunniga och proffsiga medarbetare.
Efter sammanlagt nio år i skärningspunkten mellan journalistik och politik väntar ett nytt skrivbord och nya utmaningar. Det var inget lätt beslut, men det känns rätt i mage, hjärna och hjärta. Även det här steget känns som a sort of homecoming.
Tack för den här tiden. I’ll miss y’all.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
