Helvetesgapet i Doha

En blek vecka har just avslutats i Doha. Snart landar miljöministrarna för att fortsätta klimatförhandlingarna. Men hittills har bara ett mindre textförslag lagts fram på bordet – som både är tomt på text och innehåll.

Under klimatförhandlingarnas sista vecka finns dock anledning att hålla särskild koll på några punkter:

• Kyotoprotokollet löper ut vid årsskiftet. Förhandlingar pågår nu om att förlänga avtalet. En av de verkligt svåra frågorna att lösa är vad som ska ske med de överblivna utsläppsrätterna. Brasiliens förhandlare har redan flaggat för att låsningen kring vad som ska ske med utsläppsrätterna riskerar stjälpa hela förhandlingarna. Att låta utsläppsrätterna vara kvar skulle innebära att några faktiska utsläppsminskningar inte skulle ske förrän tidigast 2026.

• Förlängs Kyotoprotokolet i fem eller åtta år. En risk med en längre åtagandeperiod är att man låser sig fast vid låga ambitioner, men sannolikt kommer man att förlänga avtalet med åtta år.

• Tysklands miljöminister Peter Altmaier sa i helgen att EU borde minska utsläppen med 30 procent – i stället för det nuvarande målet på 20 procent. Altmaier ska också ha sagt sig vara villig att köra över Polen, som redan sedan klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009 har motsatt sig högre klimatambitioner. Får Altmaier med sig tillräckligt EU-stöd? Det kan i så fall ge förhandlingarna en välbehövlig energiinjektion.

• Vilket mandat har Lena Ek? Den svenska miljöministern svajar betänkligt på målet varje gång det kommer till de svåra frågorna som att annullera utsläppsrätter och klimatfinansiering. Miljöministern tycks inte äga sina egna frågor, utan måste be Anders Borg om fickpengar. Kommer hon våga stå upp för att de gamla utsläppsrätterna ska skrotas och göra gemensam sak med Altmaier? Under hennes tal i Doha senare i veckan lär vi få en fingervisning.

• Konventionsspåret, även kallat Durbanplattformen, ska avslutas under förhandlingarna. En av knäckfrågorna är klimatfinansiering där, som bekant, EU knappast kan sägas ha några ambitioner. Sverige har å sin sida halverat klimatbiståndet. Förhandlingarna riskerar därför snarare att backa än att gå framåt.

• Utan ambitioner från EU finns små möjligheter att sätta press på utvecklingsländer att vidta några åtgärder. Det blir också svårare att ställa krav på nyckelländer som USA, Kina och Indien. Industriländernas oförmåga att stå upp för den utlovade klimatfinansieringen riskerar också att spä på den förtroendeklyfta som allt mer börjar likna ett helvetesgap utan botten.