I går (2011-03-02) arrangerade tidskriften Arena en förfest inför 8 mars på Högkvarteret i Stockholm, och ett samtal med avstamp i genusvetaren Catrin Lundström och sociologen Lena Sohls artikel “Hemmafruns återkomst” (artikel i Arena, ej på nätet).

Panelen, som bestod av Lisa Magnusson, frilansskribent, Catrin Lundström, genusvetare, och Kristina Lindquist, Ottar, diskuterade politiska och populärkulturella konsekvenser av hemmafrutrendens återkomst. Varför uppmuntras kvinnors återgång till hemmet – efter så många år av ekonomiskt oberoende – igen?

Vissa hemmafruar flyttar fram sina positioner, något vi bl.a kan se i representationer och skildringar i tv-serier som “Mad Men“, “Svenska New York-fruar” och “Desperate Housewives.” Dessa representationer, av hemmafruar som fartfyllda och lyckade medelklasskvinnor, belyser samtidigt glappet mellan människor i samhället och realpolitiska problem.

Hemmets vrå står fortfarande i hemmafrudebattens centrum. Är vårdnadsbidragstagaren den nya hemmafrun, och RUT-avdragens möjligheter medelklasshushållens och livspusslets bästa vän? Lisa Magnusson poängterade att det inte är förnedrande att städa hemma hos folk, och ifrågasatte varför det anses vara ett problem att stanna hemma med sina barn. Det är hyckleri att bara applådera pappor som är hemma. Att lösa andra människors liv är förnedrande, inte städningen i sig, betonade Kristina Lindquist och citerade Olof Palme:

Man kan inte hålla på och prata om mina barn eller dina, det rör sig om våra barn.

Figuren hemmafru är komplex – det är en central figur för den andra vågens feminism. Det fria hemmafru-valet får politiska konsekvenser i relation till arbetsmarknadspolitiken.

Vilka som blir – och vilka som är – exkluderade från arbetsmarknaden borde få mer uppmärksamhet i hemmafrudebatten. Hemmafrutrendens återkomst är provocerande, samtidigt som surdegslimpans medelklassvisioner förblir en dröm om ett hållbart liv.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena