FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar en yrkesgrupp som spelar en mycket viktig roll i vår krishantering. Och som förtjänar uppmärksamhet.
Jag träffade nyligen en kompis som beskrev sin arbetsmiljö. Varje dag träffar hen människor i kris. Som gråter och som är i chock. Min kamrat arbetar på ett lokalt bankkontor.
Ingen ropar efter börsmäklare när krisen sveper fram, skrev S-studenter på denna sajt häromdagen. Vilket säkert passar som retoriskt stilgrepp i en tid då vårdpersonal med rätta ska hyllas. Men att ställa finansiella aktörer mot välfärdssektor är samtidigt ett missvisande grepp. Vår samhällsapparat har tvärtom lagt ett stort ansvar i knät på landets banktjänstemän, något som förtjänar att uppmärksammas. Inte minst för att det som min kamrat beskrev händer just nu på samtliga bankkontor i landet.
Riksbanken var snabbt ute med besked om massor av miljarder att låna för landets företag. Men precis som vi helst vill att det ska vara en läkare som ställer diagnos när vi drabbats av sjukdom, så vill Riksbanken att det ska vara proffs som bedömer företagens livskraft. Vilket i det här fallet är personalen på landets banker. De är bäst lämpade att bedöma vilka företag som har det knackigt på grund av krisen, och vilka som skulle ha det tufft hursomhelst. Bankernas tjänstemän har dessutom ställts inför stora utmaningar tidigare, som till exempel i samband med stormen Gudrun.
Men de har ändå aldrig egentligen varit i närheten av något som detta. De är inte utbildade att ta hand om människor i kris på det sätt som de nu ställs inför. Ändå förväntar sig samhället att banktjänstemännen ska klara av det. Det är de som har fått uppdraget av Riksbanken, i förlängningen alltså av oss alla.
Det är lätt att ta till hårda ord om svenska banker. På många sätt har de satt sig själva i den situationen, med tondöva ledningar och tvivelaktiga affärer. Samtidigt har vi konsumenter inte riktigt tagit vårt ansvar och givit konkurrensfördelar åt banker som förordar kundinflytande och transparens, snarare tvärtom. Vi har antagligen de banker vi förtjänar. Precis som de ser ut i alla andra branscher.
Min far arbetade på lokala bankkontor i över 40 år. Vilket naturligtvis påverkar denna text. Jag vet att det finns fotfolk som gör skillnad varje dag, även i banksektorn. För varje historia om banker som inte beviljat ett lån så finns det också en där de faktiskt gjorde det, och därmed skapade möjligheter att lyckas. Metoderna för denna riskbedömning har historiskt skilt sig åt mellan olika banker. Där några banker har byggt modellen på hårdfakta har andra valt att även väga in andra faktorer, som information om kunden av mer mellanmänsklig karaktär. Där tjänstemannen har kunskap om individen eller geografin som aldrig skulle återfinnas i ett excel-ark.
I den uppmärksammade tv-serien Vår tid är nu utspelar sig en scen där den italienske invandraren Angelo söker lån för att kunna öppna huvudstadens första pizzeria. Banktjänstemannen är minst sagt tveksam, åtminstone till dess att Angelos fru slänger fram en nybakad pizza. Lånet blir verklighet, och succén ett faktum. Detta är förstås en skröna, men i grunden är det ju så här bedömningen går till. Tjänstemannens känsla avgör.
Men detta hantverk tycks nu vara utrotningshotat. Forskaren och nationalekonomen Jonas Grafström berättar i sin nyutkomna bok Moderna tider 4.0 hur hans studenter ofta har målet att jobba på bank. Hans råd till dem: Glöm det. Bankernas omstruktureringar har bara inletts, få jobb kommer finnas i denna sektor. Det som kan automatiseras kommer automatiseras. och kreditbedömningar av företag är helt klart en sådan funktion. (När det gäller bedömningen av privatpersoner är vi redan där, sedan länge.) I grunden behövs bara en kalkyl, där det inom snar framtid måste finnas svarta siffror på slutraden. Sannolikheten för detta kan enkelt räknas ut genom att jämföra historisk data.
Ur samhällets perspektiv kan det kanske vara tryggare om kreditbedömning av företag bygger på ett dataprogram, eftersom det inte behöver ta hänsyn till alla de tårar som just nu rinner på landets bankkontor. Det är trots allt rimligt att tro att de flesta banktjänstemän inte alltid kan se neutralt på företagens framtida livskraft i dessa tider. Och på sätt vis blir det då jämförbart med den artificiella nätläkaren när det gäller att sätta diagnoser i framtiden.
Men vi vet också att inget kreditbedömningsprogram i världen ännu kan känna doften av en nybakad pizza. Så vi ska nog vara glada att det fortfarande sitter människor av kött och blod där ute i första linjen på landets bankkontor. Och inte glömma att de just nu faktiskt gör en mycket viktig samhällsinsats.
Ha en bra helg, tvätta händerna och håll kontakten med dina kära!
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
