Frågan är inte vem som är Hugo Rask, frågan är varför ingen förrän nu skrivit att det kan vara Roy Andersson. Officiellt är det fortfarande “kan vara”, för trots att Roy Andersson har erkänt att det är han, hävdar Lena Andersson bestämt att Hugo Rask inte är Roy Andersson.
“Hugo Rask är Hugo Rask”, kommenterade hon i programmet Babel.
För er som missat de senaste dagarnas kalabalik handlar det om Lena Anderssons roman “Egenmäktigt förfarande” som kom för ett år sedan. Ett relationsdrama mellan två kulturpersonligheter där Lena Andersson anades bakom huvudpersonen Ester Nilsson. Ryktena började snabbt spridas om att det var filmaren Roy Andersson som var förlaga till den andra huvudkaraktären, Hugo Rask.
Då inträffar detta märkliga inom journalistkåren. Ingenting händer.
Det har inte skrivits en rad under ett års tid av en enda journalist, varken från dagspress, kvällspress eller någon annan press, om att en av Sveriges mest kända filmare sågas jäms med fotknölarna av en av Sveriges skarpaste kolumnister. Förrän nu. Och först efter att Roy Andersson själv tagit bladet från munnen.
Varför har det varit helt tyst? Varför är det så att vissa offentliga personer aldrig granskas eller omskrivs negativt oavsett vad som sägs eller hörs om dem?
På ett boksamtal för ett år sedan på ABF hörde jag Lena Andersson säga att hon var tvungen att “gestalta relationen mellan Ester och Hugo så smärtsamt som det är i verkligheten”. Är det så enkelt att det var verkligheten, i fiktionaliserad form?
Är det så enkelt att journalister låter vissa vara i fred i offentligheten?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
