“Hur kan någon som är så skötsam bli så mördad?”

I dag publicerades ännu en artikel om Lisa Holm, där hennes skönhet och skötsamhet lyfts fram för att betona det fruktansvärda som hände. För någon vecka sedan skrev Aftonbladets Karin Ahlborg såhär:

“Vi skriver ofta om mord – ibland flera gånger dagligen. De allra, allra flesta berör ingen på djupet annan än de närmast sörjande. För i de allra, allra flesta fall är offren kriminella som mördas av andra kriminella. Det finns en risk i vissa miljöer och visst agerande. Men risk i att jobba på ett idylliskt café i ett försommarsverige så vackert att det svider i hjärtat? Nej.”

Jag är den första att hålla med om att mordet på Lisa Holm är helt horribelt. Men även i rapporteringen kring detta fruktansvärda så är det något som skaver.

Mord av kriminella som mördas av andra kriminella berör ingen annan på djupet än de närmast sörjande, fastslår Karin Ahlborg. Och det är inte bara hon som verkar tycka det, även om hon kanske är tydligast i sin ståndpunkt. Åtskilliga artiklar och krönikor har de senaste veckorna behandlat Lisa Holms skönhet,  Kinnekulles idyll och låtit det bli en anledning till varför folk är så ledsna över det som skett.

“Och om en skötsam, glad och trevlig 17-åring kan utsättas för ondska – vem kan då känna sig säker?”, skriver Karin Ahlborg.

Enligt Ahlborgs retorik får vi anta att folk vanligen mördas på grund av de är misskötsamma, sura och fula. Och när de mördas är det dessutom få som bryr sig.

Vad händer med journalistiken när vi journalister inte bara i stor omfattning rapporterar om unga kvinnor som dör, utan även värderar de som brottsoffer, berättar hur orättvis det är att just DE har blivit mördade. “Hur kan någon som är så skötsam bli så mördad?”

Och det stannar inte där. Vi använder alla klichéer vi kan för att berätta en historia som är så lik en klassisk svensk deckare som bara möjligt. Vi sätter fonden: skir sommargrönska, lupiner, landsbygd. Hur kan någon bli mördad någonstans där det är så vackert? Är det inte extra hemskt med ett mord där lupiner blommar i förgrunden?

Nej. Det är ju inte det.

Låt oss för en stund föreställa oss Miso Hall.

Miso Hall bor i Haninge, utanför Stockholm. Han ska börja sitt tredje år på gymnasiet och hans betyg är körda i botten. Miso hade fått sommarjobb via kommunen, men när han inte dök upp de tre första dagarna så förlorade han jobbet. I stället hänger han med sina kompisar och dricker en del.

Vem sörjer Miso Hall när han plötsligt mördas? Antagligen väldigt många.

Men om vi fortsätter rapporteringen på det här sättet så kommer vi aldrig att få läsa hans historia. Det får inte bli så viktigt att berätta en på förhand utstakad deckarhistoria att alla andra journalistiska principer fullständigt ignoreras.