ID-kort och den svenska högern

I dag skriver jag på ledarplats om den amerikanska högerns försök att göra det svårare att rösta. Om du tycker att texten var intressant uppmanar jag dig att läsa den text av Per T. Ohlsson som jag hänvisar till, och för att blanda allvar med skratt kan du titta på det här inslaget från The Daily Show with Jon Stewart. För att få hela sammanhanget rekommenderas som sagt kapitlet om ”Den vita minoriteten” i Martin Gelins blivande klassiker ”Den amerikanska högern”.

I morse – när jag redan hade hunnit förlora en fotbollsmatch med mitt korplag (0–2, vi missade en straff) – hade jag fått ett mejl av Janerik Larsson, i dag seniorkonsult på Prime PR. Det är en person som jag verkligen respekterar, inte minst för hans djupa kunskaper om bland annat svensk och amerikansk politik, även om vi inte delar politisk värdegrund.

Janerik Larsson tipsade mig om en text på en av USA:s oumbärliga politiska bloggar, Nate Silver’s Five Thirty Eight. Jag läste texten som hastigast under semestern, och hade jag haft plats hade jag gärna inkluderat Silvers resonemang i min text. Silver diskuterar den möjliga effekten på valdeltagandet av Republikanernas alla försök att begränsa i synnerhet minoriteters möjligheter att rösta genom att krav på ID-kort. Hans slutsats är, i korthet, att den negativa effekten på valdeltagandet tenderar att överdrivas av oroliga Demokrater – men att dessa hårdare krav trots allt missgynnar Demokraterna. I sju stater som Silver listar uppskattas en ”net swing” till den republikanska kandidaten på mellan 1,2 och 0,4 procent. Inte så mycket, men tillräckligt för att avgöra ett jämt val.

Jag har också blivit tipsad om en text av Roland Poirier Martinsson, som också skriver om ID-kort under den talande rubriken ”Inskränkt rösträtt för svarta?” (observera frågetecknet). Det får anses vara intressant att Roland Poirer Martinsson skriver en lång text om den här utvecklingen i USA, utan att ta avstånd från det faktum att det har blivit signifikant svårare för fem miljoner röstberättigade amerikaner att utöva sin främsta medborgerliga rättighet. ”Vill rika, vita högermän i USA åter inskränka rösträtten för svarta?” frågar i stället Poirer Martinsson retoriskt. Mitt svar på frågan är ja.

Även Poirier Martinsson framhåller att den möjliga effekten på valdeltagandet är relativt begränsad. Jag vill därför passa på att framhålla att jag inte skrev texten primärt för att diskutera möjliga väljareffekter. För mig är det en fråga om anständighet. Och det djupt oanständiga i att medvetet göra det svårare för röstsvaga grupper att rösta. Att effekten är liten beror ju på att valdeltagandet redan är lågt, och att det på grund av djävulskt uttänkta metoder nu blir ännu svårare att rösta.

Som Per T. Ohlsson skriver: ”Florida har förbjudit röstning söndagen före valet, traditionellt de svartas politiska högtidsstund: först kyrkan, sedan vallokalen.”

Vi tar ett exempel till.

Den nya Tea Party-guvernören i Florida, Rick Scott, har återigen gjort det betydligt svårare att rösta i delstaten – i synnerhet för tidigare brottslingar. Jag citerar ur Martin Gelins utmärkta bok:

De som dömts för grova brott förbjöds från att rösta för all framtid. De som dömts för icke våldsamma brott måste nu vänta fem år på att kunna ansöka om rösträttigheter igen, för vilket man, i en Kafka-aktig process, måste resa till delstatens huvudstad Tallahasse – drygt fem timmars bilfärd från södra Florida – och där argumentera inför en styrelse för att kunna få tillbaka sin rösträtt.

Om styrelsen bestämmer sig för att avslå ens ansökan måste man vänta ytterligare två år för att kunna göra en ny. (Svarta utgör 16 procent av delstatens befolkning, men 35 procent av de som dömts för brott.)

Alltså. Att effekten är liten är naturligt. För mig handlar det om anständighet. Om den signal som ett av världens mäktigaste partier sänder över världen genom att använda de här metoderna.

Janerik Larsson och Roland Poirier Martinsson är två debattörer som förknippas med Republikanerna. Jag förutsätter att de tar avstånd från de här metoderna – för det handlar verkligen inte bara om väljareffekter.