Visst, det är inte över helt och hållet. Men partytälten monteras ned, uteserveringarna glesnar och för min del gick båten till fastlandet natten mellan fredag och lördag. Därför och redan nu: En sammanfattning av läget i de svenska partierna efter Almedalen 2011.

M: En rad problem som väntar till hösten blev tydliga i Almedalen. ”Jag har ingen vision, men väl en kommission” sa Reinfeldt (i princip) och bristen på idéer bekräftades. Det parlamentariska läget blir alltmer kaotiskt och är nu en stor snackis bland oss journalister. Och frågor som visar på sprickorna i Reinfeldts och Borgs teoretiska modellbygge, som barnfattigdom, klättrar på agendan. Reinfeldts sommarledighet blir behagligare än hösten.

FP: Jan Björklunds tal befäste bilden av honom som alliansens högerledare. Och MP går till offensiv i skolfrågan; Juholts första budget ska bli en ”kunskapsboost”. Andra aspekter än kepsar av den så viktiga skolfrågan bubblar. Björklund håller i katedern så knogarna vitnar. Räcker inte för att bli ett tvåsiffrigt parti, men Björklund sitter säkert tills vidare.

C: Maud Olofsson grät på Almedalens scen och ett viktigt vägval väntar. Ska C snegla på Sannfinnländarnas framfart (som inte bara handlar om främlingsfientlighet) och återvända till den underskattade nischen som landsbygdens parti? Välj då Eskil Erlandsson. Eller ska de fortsätta utvecklingen som ett nyliberalt parti för frihetsälskare på Stureplan? Välj då Annie Johansson, som gjorde ett starkt intryck i Almedalen. Kamp om partiets själ väntar, och Johansson förbereder sig genom att bedyra att hon löser korsord i tidningen Land.

KD: Göran Hägglund har enligt en berömd uppspaltning fem falanger att ta hänsyn till. Givet diskussionen om de hårda kanterna i Reinfeldts politik – tänk sjukförsäkring, barnfattigdom och frånvaron av hjärta i utrikespolitiken – borde det finnas utrymme för ett snällare borgerligt parti. Men ”biståndsvänstern” i KD har naturligtvis ingen majoritet, men det har inte heller den kristna högern. Räkna med fortsatta falangstrider, jakt på efterträdare till Hägglund, samt dans kring fyraprocentsspärren.

S: Jätten har vaknat. Det stora partiet visade att de alltjämt är mittpunkten i svensk politik, bara de får hyfsad ordning på politik och organisation. Juholt dominerade under de dagar han var i Almedalen. Men en stor del av hemläxan är ogjord, bland annat i ekonomiska frågor. Om Juholt talar som statsminister i Almedalen 2015? Ett sätt att svara på frågan: Det beror på vilken version av Göran Persson som Juholt liknar i valrörelsen 2014.

MP: Någon som minns när Peter Eriksson var den stora stjärnan som lämnade Maria Wetterstrand ett par steg efter? Vågskålen tippade sedan över åt andra hållet, och Almedalen underströk att MP återigen har en obalans i ledarskiktet. Gustav Fridolin ser journalister och jagar ikapp dem, och Åsa Romsons debuttal övertygade inte. Och hur kom det sig att de talade om samma ämnen? Likväl: Fridolin och Romson kan få ordning på samspelet och de gröna är inte bara ett parti i takt med tiden. Fridolin öppnar inte munnen utan att säga utbildning, industri och Vittsjö.

V: Allt tyder på att Lars Ohly har talat i Almedalen för sista gången. Han är kompetent och trevlig, men anses nu ha fått tillräckligt många försök att lyfta partiet. Men den ledarstrid som väntar är långtifrån avgjort. Jonas Sjöstedt är mer populär bland journalister än vänsterpartister, och ska partiet gå över till delat ledarskap? Senaste kongressen sa bestämt nej och frågan är långt ifrån avgjord. Flamman erfar att Ulla Andersson kommer att kandidera – och att hon inte kommer att villkora sin kandidatur till ett ensamt ordförandeskap. Och om det blir delat ledarskap är konstellationen Sjöstedt och Andersson mest sannolik. Men om det bara är en efterträdare som ska väljas är läget öppet. Rossana Dinamarca är en stark utmanare, och kanske kommer även Hans Linde att ge sig in i leken.

 

Spaningar under strecket

-> Att Reinfeldt leder en minoritetsregering blir alltmer uppenbart. Vad hade hänt om Lars Werner eller Gudrun Schyman hade fällt Ingvar Carlsson i ett tjugotal riksdagsomröstningar? Om ”Olle och Pekka” hade börjat röstat emot Göran Persson? Det parlamentariska läget blir höstens stora fråga, och the buck stops at Reinfeldt’s desk.

-> Lite i skymundan pågick en strid under Almedalsveckan. I en ringhörnan: Axess, Timbro och Neo. I andra ringhörnan: Aftonbladets ledarsida och Dagens Arena. Ämnet: Mångkultur. Läs mer här och här. Debatten lär fortsätta på fastlandet och huvudfrågan är enkel. De har fel, men vi måste bevisa att vi har rätt.

-> Av de politiska sakfrågorna är det uppenbart att utbildning i allmänhet och skolfrågan i synnerhet blir allt hetare. Såväl S som MP verkar vilja prioritera frågan högt – och de lyfter helt andra aspekter än de på Björklunds kaserngård. Fortsättning följer när klockan ringer för terminsstart i skola och riksdag.

-> Årets klimatfråga, det vill säga en viktig fråga som äntligen klättrade på den politiska dagordningen, var barnfattigdomen. Det återstår dock att se om engagemanget blir långsiktigt, eller om det svalnar och går klimatfrågans öde till mötes.

Och: Med den här analysen önskar jag alla läsare en trevlig sommar, vi ses igen på Dagens Arena måndagen 15 augusti.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena