Indisk valvaka

Bevakningen av det amerikanska valet visar vilka delar vi bör vara självkritiska i.

Alla journalister i en 2010-talsverklighet vet hur viktigt det är att behålla läsarna man har, att slåss för varje besökare och att folk inte väljer bort ens artiklar till förmån för andras. Det är bara kolla på redaktionernas nedskärningar de senaste åren för att se vad som händer annars. Men det betyder förstås inte att vi kan avstå djup för bredd i alla lägen. Att åskådliggöra för vanliga läsare sånt som är viktigt men som de annars inte får reda på är en superviktig uppgift. Bevakningen av det amerikanska valet visar vilka delar vi bör vara självkritiska i.

Dels det att medier paketerat valet som jämnare än det faktiskt var, vilket Ulf Bjereld bloggat om här. Den som skrapade bara lite på ytan förstod rätt tidigt att det såg rätt mörkt ut för Mitt Romney, som hade dåliga förutsättningar att vinna tillräckligt många så kallade swingstates som han behövde.

Den andra delen är ju att det blir uppenbart vad vi inte skriver om. De största medierna upplåter all sin exponeringsyta och skickar alla sina bästa reportrar för att berätta om det som sker eller inte sker i det stora landet i väst. Då blir det tydligt hur de inte slår på nästan alls vad gäller andra delar av världen. Och vi kanske inte borde ha direktsända valvakor i SVT, TV4, Sveriges Radio och på DN:s, SVD:s, Aftonbladets och Expressens sajter när de går till val i Indien, jag inser att intresset av en rad olika skäl inte är lika stort eller kommer att bli det den närmaste tiden. Men kanske borde vi åtminstone lägga tillräckligt mycket tid på det för att folk ska ha en aning om vad premiärministern och presidenten heter i världens största demokrati?

Ledarskiftet i Kina har fått viss uppmärksamhet men nog är det förhållandevis tyst också om vad som händer där, i ett av världens mäktigaste länder, snart världens största ekonomi. De flesta vet inte vem vare sig Wen Jiabao eller efterträdaren Xi Jinping är. Vi har bättre koll och lägger mycket mer medieutrymme på att bevaka Nordkorea, eftersom det är en lättare dramaturgi att förmedla i all sin isolerade absurditet.

Vi är inte någon förebild och alla måste inte känna till allt om alla länder, det handlar inte heller bara om Kina och Indien. Men vi kan nog alla bli bättre på att berätta om fler spännande saker än en enda utan att för den sakens skull bli ointressanta.