Den tyska kärnkraften ska läggas ner inom ett decennium. Stora rubriker, morgonkaffet i halsen. Egentligen är det märkligt att vi blir så överraskade.
Inför Miljöpartiets kongress den 19-21 maj pratade jag med Anders Wijkman, en man som kryssat glatt mellan partier och parlament, för att nu ha landat i en roll som senior advisor på det prestigefyllda miljöinstitutet Stockholm Environment Institute (SEI). Över telefon, under en stressig dag, ville han inte bergsäkert säga vad den tyska energiomställningen hittills betytt för arbetsmarknaden. Men det är många jobb, sa Wijkman. Sannolikt miljoner jobb.
Den tyska regeringens nya utfasningsambitioner blir politiskt lättare att genomföra i ett Tyskland där Fukushima är på allas läppar. Men det är inget miljöpolitiskt beslut, fattat i all hast. Det är ett industripolitiskt beslut. Tyskland har för länge sedan bestämt sig för att bli världsledande på förnyelsebar energi. De kortsiktiga bakslagen på den internationella miljöpolitiska scenen spelar mindre roll, när alla egentligen vet att samhällen världen över måste ställa om. När alla till slut vill köpa tekniken kommer Tyskland att stå där och sälja.
Sveriges miljöminister Andreas Carlgren (C) kommenterade den tyska politiken med hävda att “det gäller att satsa på förnybar energi”, inte att “sätta mål kopplade till årtal”. Carlgren menade att Tyskland kan bli tvunget att importera fransk kärnkraft och att landet gör sig redo att hämta hem mer rysk naturgas. Förvisso sant. Men att ge sken av att Tyskland inte satsar på förnybar energi signalerar näringspolitisk okunskap.
Näringsminister Maud Olofsson (C) aviserade i mars 2011 en satsning för att underlätta svensk export av miljöteknik. Regeringen avsätter 48 miljoner. Under en treårsperiod. Om det räcker för att Sverige ska kunna mäta sig med Tyskland återstår att se.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
