Ingen panik – vi tillsätter en kommitté

Hur ska vi rädda världen? I dag presenterade Agenda 2030-delegationen sitt slutbetänkande om hur regeringen ska arbeta för att utrota fattigdom, vända klimatutvecklingen och uppnå jämställdhet. Inga små mål. Inget litet uppdrag. Vi som törstar efter radikala klimatåtgärder eller fördelningspolitik får dock fortsätta att längta. Svaret på mänsklighetens framtid tycks vara kommittéer och mål, inte realpolitik.

Agenda 2030 är lillasyster till millenniemålen, fastslagna av FN. Deadlinen var då 2015 och målen var högt satta: utrota hunger, ge alla basal utbildning och stoppa HIV. På vissa plan nåddes stora framgångar. Mål 7, att halvera antalet som inte har rent dricksvatten uppnåddes fem år före tiden och nio av tio barn börjar i dag i grundskola.

Sedan millennieskiftet har en annan fråga kommit att dominera diskussionen om mänsklighetens framtid: klimatet. Från 2015 formulerades nya mål. De utökades till 17 och fler täckte klimat- och miljöaspekter. Men de är också motsägelsefulla. Mål nummer 8 ”Verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt” och mål nummer 13 ”Vidta omedelbara åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna” sätter fingret på miljörörelsens (och mänsklighetens) svåraste knäckfråga. Evig tillväxt i en ändlig värld.

Kanske var det den konflikten som fick delegationens ordförande att hoppa av. Parul Sharma är människorättsjurist och erkänd hållbarhetsexpert. Samma år som arbetet drog igång, 2016, kallade hon svenska företags hållbarhetsarbete för ”bullshit” i en intervju i DN. ”Jag måste kunna se de nästkommande generationerna i ögonen” sa hon då, och fick till och med sommarprata i P1 om världens sorger. När näringslivet blev mer involverade i delegationens arbete året därpå tog det stopp för henne. ”För mig är tyvärr detta inte förenligt” sa hon då.

Världen brinner, Greta Thunberg är på god väg att få varenda unge i världen att fredagsskolka, och vi ska ”uppmuntra” näringslivet och ”bjuda in till samtal”.

Vad har man då kommit fram till? Hur ska Sverige vara ledande i att styra om kursen från apokalyps till hållbarhet? Jo, med fler utredningar, förtydligande av mål och ”forum för dialog”. Delegationen, som egentligen är en kommitté, har som ett av sina huvudförslag att regeringen ska införa en ny kommitté.

Världen brinner, Greta Thunberg är på god väg att få varenda unge i världen att fredagsskolka, och vi ska ”uppmuntra” näringslivet och ”bjuda in till samtal”. Man vill ju bara lägga sig ner under sin blöta filt av klimatångest och ge upp.

Delegationen har haft som metod att prata med civilsamhället, företag, kommuner och regioner. Enligt dem har alla samstämmigt efterfrågat mer central styrning, och det är därför man har landat som man gjort: Agenda 2030 bör bli ett nationellt mål, arbetet med genomförandet av agendan bör redovisas samlat i budgetpropositionen och det förvaltningspolitiska målet bör justeras.

Det ska bli ”en naturlig del av varje organisations DNA”, som nuvarande ordförande Ingrid Petersson uttryckte det på presskonferensen i dag. Man har inte gått in på några sakpolitiska frågor för den tiden och kompetensen har man inte haft, och uppdraget har varit brett och inte djupt. En annan ledamot, Henrik Henriksson, vd för Scania och ledamot i delegationen kommenterade: ”Det här är ett aggressivt förslag, det här är ett framåtlutat förslag. Här håller vi inte igen.”

Det hela är kanske förvaltningspolitiskt korrekt. Utredning blir till remiss som blir till kommitté. Delegationen är säkert väldigt kompetent. Men aggressivt känns det knappast. Det kanske var fel på beställningen, kanske har tiden sprungit förbi och uppdraget var fel. Det är inte bara ekosystemens kollaps som är exponentiell, utan även vår insikt om hur nära katastrofens rand vi faktiskt står. ”Jag vill inte att ni ska vara hoppfulla. Jag vill att ni ska få panik” sa Greta Thunberg på klimatmötet i Davos. Ännu en kommitté känns inte som en panikåtgärd. Snarare som att byta batterier i brandvarnaren medan världen brinner.

Fanny Nilsson är fristående skribent.