HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om Jacob Wallenberg, Clas-Erik Odhner och så corona förstås.
I kriser som dessa prövas vi som individer, som kollektiv och som samhälle. Coronakrisen kommer vi att bära med oss och få förhålla oss till länge. Viruset kommer med all säkerhet att definiera vår tid. Mitt i stormens öga är de långsiktiga följderna förstås svåra att överblicka. Men en sak är säker, förändringarna kommer att bli vittomfattande och kanske bestående. Tar krisen fram det bästa hos oss? Kan den frammana ett vidare gemensamt ansvar och aktivera vår solidariska gen? Eller tar osäkerheten och rädslan över, blir det så att vi främst ser om vårt eget hus och sluter oss mot världen?
Steven Soderberghs film Contagion från 2011 beskriver en världsomspännande pandemi som har uppenbara paralleller med coronaviruset 2020. I Soderberghs version är den förstås mer dramatisk och dödligheten så oändligt mycket högre. Här finns inte något utrymme för feel good. Samtidigt har det yttre förloppet så många påfallande likheter med det som nu händer. Contagion är i grunden en dystopi där samhället faller isär i sjukdomens spår. Tillgången på vapen blir ett sätt att hålla medmänniskorna borta, men är förstås inget värn mot själva viruset. Det är en mörk och skrämmande film, en varning som bara har ett decennium på nacken. Men det är förstås bara en film, en mycket amerikansk film.
Verkligheten tycks mer uppmuntrande och hoppingivande. Jag ser italienare som sjunger, dansar och applåderar på balkongerna i denna svåra och smärtsamma tid. Jag gläds åt alla frivilliginsatser och alla de som erbjuder sig att börja jobba i vården. Sedan finns i ärlighetens namn även mer problematiska sidor av saken. Som att det tog lång, lång tid innan after ski i Idre, Åre och Branäs ställdes in.
För en annan som aldrig någonsin varit på ski eller after ski är saknaden i och för sig obefintlig. Jag noterar också att folk på landet inte vill att stockholmarna tar sina sommarhus i besittning. Detta är väl ändå bara krusningar på ytan. Den stora frågan är vad som händer i det långa loppet, om krisen fördjupas och om ekonomin kullbytterar.
I en intervju i Financial Times säger Jacob Wallenberg att han är ”dödsrädd” för konsekvenserna i samhället och han varnar för att en djup depression ”could trigger a social breakdown”. Ja, det är många som nu varnar för vad de ekonomiska konsekvenserna kan ställa till med. Wallenberg förutspår inte bara social oro utan också att ”det kommer att bli våld”. Om vi får en långvarig nedgång, lär detta, säger Wallenberg, ”få socioekonomiska konsekvenser: dramatisk arbetslöshet. Medborgarna kommer att drabbas dramatiskt: vissa kommer att dö, andra kommer att må förfärligt”. Jag får nästan känslan av att herr Wallenberg har streamat Contagion.
Jag tror att Wallenbergs varning ska tas på stort allvar. Men kanske måste man också inskärpa att detta kräver ett gemensamt ansvar från alla i samhället så att vi någorlunda solidariskt kan bära krisens bördor. Inom loppet av ett par veckor har politikerna och staterna ställt ut enorma ekonomiska löften till hushållen och företagen. Och detta är ändå bara början. Även konservativa regeringar med mycket svaga trygghetssystem skickar nu pengar direkt till hushållen och företagen. Efter förra veckans krispaket suckade en minister i den brittiska regeringen: ”Vi nationaliserade precis ekonomin”.
När ekonomin tvärstannat går staten in som ”långivare i sista hand” och utfärdar garantier för att människor inte ska ställas utan mat och hem. På sätt och vis blottlägger krisen de redan tidigare uppenbara revorna i socialförsäkringssystemet. Kanske ser vi här ett skifte efter alla betydande bantningar av det offentliga åtagandet de senaste decennierna.
Samtidigt vet vi att krisen inte kommer att drabba alla lika hårt. Generellt slår kriser av det här slaget hårdare mot de som befinner sig längre ned på klasstrappan. En problematisk erfarenhet från finanskraschen var att bördorna då inte fördelades rättvist och rimligt. För att förhindra en härdsmälta pumpade politikerna och centralbankerna ut pengar på marknaden så att de finansiella aktörerna i stort sett blev skadeslösa och snart kunde dra på för fulla muggar igen. Medan medborgarna och löntagarna i en rad länder drabbades hårt i form av nedskärningar och åtstramningar inte minst i den utdragna EMU-krisen.
Hur blir det den här gången? De stora företagens planerade aktieutdelningar har därvidlag fått en stark symbolisk betydelse. Volvo AB ställer in sina ”extra utdelningar” men går vidare med ordinarie utdelningar på nio miljarder! Med tanke på att staten gör enorma insatser och lyfter kostnader från företagen, det gäller allt från kostnader för de enorma permitteringarna som nu står för dörren till en rad andra lättnader för företagen. Det vore kort sagt klokt om ledande företrädare för näringslivet också tar sitt ansvar när staten och hela samhället träder in. Det är värt att notera att Wallenbergarna häromdagen gav sitt klartecken till de planerade aktieutdelningarna i ABB. Men så kom beskedet att utdelningen i familjens maktbolag Investor har skjutits på framtiden. Det är i och för sig ett bra tecken. Lika uppenbart är att fördelningsfrågorna kommer att bli avgörande i den långa krishanteringen framöver. Det akuta läget ställer krav på att staten nu träder in. Men ingen utomstående bortsett från aktieägarna själva har makt att kräva att de välbeställda drar sitt strå till stacken. Men, den som vill undvika ett socialt sammanbrott gör klokt i att se till att bördorna i dessa yttersta av dagar delas på ett acceptabelt sätt.
Konsten att blicka bakåt för att kunna se framåt
För att kunna se framåt måste man nog ha förmågan blicka bakåt. Jag funderar mycket på hur vi kommer att präglas av corona i en djupare mening och på lite sikt? Mina tankar går i det här sammanhanget till Clas-Erik Odhner som jag samarbetade med på 1990-talet kring en ”omvärldsanalys” inom ramen för LOs rättviseutredning. Det var en mycket lärorik tid för mig personligen. Clas-Erik skrev en intressant analys av de finansiella marknaderna i den globala ekonomin.
Detta var strax efter att världen hade öppnats upp efter kommunismens fall och globaliseringen hade tagit fart. ”Det här kommer inte att hålla i längden”, sa Clas-Erik apropå de avreglerade finansmarknaderna. Ett drygt decennium senare kom den första kraschen. Clas-Erik hade en lång erfarenhet att falla tillbaka på. Ingemar Lindberg som ledde Rättviseutredningen hade kallat in personer som Rudolf Meidner, Walter Korpi, Per Holmberg och Villy Bergström för att bidra i den intellektuella processen. Sammantaget ett imponerande intellektuellt och kulturellt kapital som bar på ett stort mått av historisk erfarenhet.
Clas-Erik föddes för nästan hundra år sedan (1921) i ett akademikerhem i Stockholm. I andrakammarvalet samma år fick kvinnorna rösta för första gången. Clas-Eriks far var professor i zoologi, själv utbildade sig Clas-Erik till agronom. Under våra arbetsmöten förstod jag i hur hög grad den radikala diskussionen under 30- och 40-talen hade påverkat hans sätt att se på världen.
Ett patos för rättvisa och en tilltro till förnuftet ledde in Clas-Erik i arbetarrörelsen. Han blev expert på jordbruksdepartementet, på den tiden var förhandlingarna om spannmålspriser och tulltariffer centrala i politiken och i den ekonomiska politiken. Många levde ju på landet och arbetade i jordbruket. Hans avhandling hette följdriktigt Jordbruket vid full sysselsättning. Han var sedan under lång tid chef för LOs utredningsavdelning. Han var en av personerna bakom EFO-modellen. LOs Odhner bidrog med O-et, TCOs Edgren med E-et och SAFs Faxén med F-et. Världen ser annorlunda ut i dag efter globaliseringen. Men i grunden styrs svensk lönebildning ännu i dag av EFO-modellens principer.
Jag minns det där samarbetet med glädje och tacksamhet. Clas-Erik var en chosefri och prestigelös person. Han lyssnade till argument även om de kom från en fyrtio år yngre person. Han var inte lika publik och känd som exempelvis Rudolf Meidner, men stod honom inte efter vad gäller kunskap och vidsynthet. Det är framför allt en replik jag minns från den där tiden. När vi diskuterade de nyliberala idéernas framfart sa han: ”Du vet, sa han, nu finns det inte längre någon kvar i politiken eller i näringslivet som har egna erfarenheter av 30-talskrisen och andra världskriget.” Clas-Eriks poäng var att de som var med då förstod vad som stod på spel, vad den ekonomiska katastrofen och finansiella krascher skapade av fria marknader kunde leda till. Den erfarenheten la grunden till den allmänt omfattade och accepterade inbäddning av marknaderna som satte sin prägel på politiken efter 1945.
Gemensamma slutsatser grundade i upplevelser av det här slaget tenderar att forma breda skikt i samhället och bland många olika beslutsfattare. Ibland kan de också omfatta personer från olika klasser och makthavare med skiftande ideologisk hemhörighet. Det finns många andra exempel på hur en gemensam upplevelse och erfarenhet format ett slags kollektiv lärdom och kollektiv erfarenhet. De första amerikanska presidenterna hade alla spelat en central roll i frihetskriget. De som följde Mao under den långa marschen hade ett gemensamt band som höll samman makten i det kommunistiska Kina under många decennier. De generationer som stred i första och andra världskriget hade en förfärlig erfarenhet som skapade band som levde vidare efter krigen och som sedan formade fredens politiska och samhälleliga landskap.
Vad kommer coronakrisen att göra med oss? Formar den en gemensam erfarenhet som banar väg för ett mer solidariskt samhälle eller får vi ett socialt sammanbrott? Svaret på den frågan vet vi ännu inte. Men en sak är uppenbar, här vilar i grunden ett avgörande ansvar på dagens beslutsfattares axlar. Men ansvaret delas av oss alla. Frågan är alltså hur vi hanterar denna stora aldrig tidigare skådade utmaning. Den kan komma att forma oss alla, vårt land och vår värld under många år framöver.
En annan värld
Vi kommer att ta oss ur den här krisen. Men, med intill visshet gränsande säkerhet lär vi inte backa tillbaka till världen som den såg ut före 2020. Vi går nu in en ny era. Hur omfattande förändringarna blir beror på omfattningen av smittspridningen och hur djup den ekonomiska nedgången blir. Mycket står i vågskålen. Vilken roll kommer att EU att få post-corona? Hur formas balansen mellan nationalstaten och globala institutioner, och politiken och marknaden, framöver?
Jag skulle tro att de som vill se ett starkare offentligt åtagande lättare kommer få gehör för sina argument, och kanske i synnerhet vad gäller ett starkare socialt trygghetsnät. För att inte tala om behovet av en offentligt finansierad och organiserad beredskap för kriser av olika slag. Kommer globaliseringen att växla in på ett delvis annat spår? Företag och nationer lär under alla omständigheter sträva efter att göra sig mindre beroende av omvärlden. Hur lång tid kommer det att ta innan vi börjar resa igen, växlar hela resebranschen ner till en lägre nivå, åtminstone under en period?
Ja, hur ändras vårt beteende när världen upplevs som mer osäker? Det finns många frågor som vi ännu saknar svar på. De aktiverar förstås konflikter som kommer att spelas in i traditionella höger-vänstertermer och konflikter. Världen kommer att förändras, men jag tror inte att vi kommer att backa tillbaka till den värld vi just lämnade bakom oss.
Vatikanen förlåter
Vi lever i de yttersta av tider. Det fick vi bekräftelse på när den katolska kyrkan i veckan meddelande att den nu ger avlat och förlåter troende som smittas av corona deras begångna synder, även om ingen präst kan närvara.
Och även de som vårdar coronasjuka inkluderas i detta beslut. Men det finns ändå vissa förbehåll. Sjuka måste be ett antal böner. De som ber för vårdanställda ska läsa bibeln i minst en halvtimme.
Vad ska man säga om detta sinnebildliga katolska beslut, att det numera kommer dekret från både kyrkan och staten? Och båda verkar än så länge stå stadigt även när viruskrisen lamslår vår värld.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
