Sommaren 2009 kläddes sportsidorna i krigsrubriker om Caster Semenya, 800-meterslöparen som krossade all konkurrens under världsmästerskapen i Berlin. Semenya ansågs på grund av sin fysik inte vara en ”riktig kvinna”. Rykten spreds om Semenyas eventuella brist på livmoder och äggstockar, och hon beskrevs stundtals som ett regelrätt freak. Efter många turer fick Semenya behålla sin guldmedalj, som hon motvilligt gått ut och tagit emot framför en buande publik på Olympiastadion.
Internationella Olympiska Kommittén (IOK) tog i veckan beslut om ”nya riktlinjer för kvinnliga idrottare med höga nivåer av manligt könshormon”, inför de olympiska spelen i London 2012. Chefen för IOK:s medicinska kommission, Arne Ljungqvist, hävdar bestämt att beslutet inte har något att göra med de pinsamma turerna kring Semenya. Säkert inte.
Helt oavsett är det vanskligt att sätta hormongränser för att bestämma vem som får tävla i vilken könsmärkning av olika sporter. Så kallade manliga och kvinnliga könshormon finns i alla kroppar och att dra en gräns för när ”kvinna” slutar, ett neutrum börjar och när ”man” tar vid är en fråga vi tvingas lämna till godtyckligheten. Att alls söka svar på frågan framstår som tämligen poänglöst.
Det finns aktörer inom elitidrotten, som DN-Galans Rajne Söderberg, som förstår den komplexiteten, men de tvingas böja sig för den översvallande majoritet som menar att samhället ska formas efter dualistiska principer. Behandlingen av Caster Semenya och det pinsamma efterspelet, i vilket vi nu skriver ännu ett kapitel, är symptom på att den samtid vi gärna kallar upplyst ofta är hopplöst endimensionell.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
