FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling har snart gjort sitt första år och tvivlar på allt. Typ.
Så är decennieskiftet över och du slipper äntligen alla listor över årtiondets ditt och datt. Eller, jag firar ju faktiskt snart ett år som chefredaktör för denna sajt. Men mycket mer än så finns det antagligen inte att säga om den saken. Fast kanske det ändå kan intressera någon att höra om min första åtgärd, då för snart ett år sedan.
Som utgivare med en styrelse att svara inför är det viktigt att veta inom vilka staket chefredaktörens envälde sträcker sig. Då jag tackade ja till uppdraget saknades emellertid en redaktionell policy, vilket (hypotetiskt) gjorde mitt rike till osäker mark. När jag därför bad om en policy att förhålla mig efter var beskedet enkelt: skriv den åt oss. Och med redaktionen som bollplank tillkom på så vis det enkla dokument som ger mig ett ensamansvar på riktigt. Det råder alltså ingen tvekan om vem som äger frågan om innehållet på Dagens Arena.
På sätt och vis påminner chefredaktörens roll mer om den upplyste despotens än den demokratiskt valde ledarens. Men som för alla despoter gäller det att hålla sig väl med sin omgivning, annars väntar elefantkyrkogården.
För en produkt som denna finns dessutom stora utmaningar för en redaktionsledning. I den ständiga jakten på finansiering kan det redaktionella innehållet exempelvis utmanas genom lätt förtjänt kosing i utbyte mot specifik bevakning. Därför är jag extra glad för denna del av den policy som Arenagruppens styrelse fastslog utan diskussion:
Ekonomiskt stöd från utomstående som äventyrar utgivarens ensamansvar och/eller redaktionell integritet ska inte accepteras.
För en redaktion som är direkt beroende av donationer är detta avgörande för bibehållen trovärdighet. Men även om denna klausul ger mig en känsla av frihet så är samtidigt min syn på själva produkten ett problem för vår ekonomi. Den som söker intäkter genom att vädja till folks betalningsförmåga i efterhand hamnar nämligen alltid i samma fälla: De allra flesta öppnar sin plånbok i samband med att deras känslor berörs, och då helst genom att den egna åsikten bekräftas. Men en journalistik som bygger på sådan relation med publiken blir snabbt förutsägbar och enkelspårig. Och upphör dessutom snart att vara journalistik.
Mitt Dagens Arena ska engagera, men inte alltid bekräfta. Under mitt första år har jag fått mycket skäll, men också en del beröm. Därför känns det som om vi är på rätt väg. Speciellt vid de tillfällen då samma publik stått för såväl hyllning som kritik. För då berör vi på riktigt genom vår existens. Problemet är att det är en usel affärsidé för en digital sajt som bygger på gåvor. Då är det ett säkrare kort att spela på den polarisering som redan skadar vårt samhälle. Att aldrig utmana dig, utan bara stryka medhårs.
Jag vet alltså precis hur vi bör bete oss för att maximera donationerna. Men den sajten vill inte jag vara ansvarig för.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
PS. Om du vill gå mot strömmen och stötta en redaktion som du aldrig riktigt vet var du har, så gör du det här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
