Järnvägssystem uppnår inte effektivitet genom splittring och fragmentering. Men det är precis en sådan politik som fortsätter att föras av alliansen.
I går kväll twittrade en kompis att hon satt fast på ett snabbtåg från Sundsvall till Stockholm. Det blev nära tre timmars försening efter krock med en älg i Upplandsskogarna. Förseningarna på grund av älgen spred sig genast i systemet till andra förbindelser och aktörer, och tvingade igång evakueringsåtgärder och bärgningsoperationer.
Det får mig att börja undra över älgens juridiska status i dagens fragmenterade och uppsplittrade järnväg.
De som har rått över järnvägens utveckling sedan tidigt 1990-tal har försökt hitta på att järnvägen inte är ett tekniskt system, utan en ”marknad” där man på konstlad väg skapat så många olika aktörer som möjligt.
Det innebär att huvuduppgiften inte längre är att lösa problem som uppstår i samband med stopp och haverier, utan att skicka runt ansvaret till andra för att själv inte åka på kostnaden (som sänker vinsten).
Möjligheterna till sådant trixande har byggts ut i takt med alla nya kontraktsförhållanden inom järnvägen, där viten och skadestånd är den grundläggande kommunikationsmetoden. Skadeståndskedjorna kan bli långa och man vet aldrig var de slutar.
I det här fallet kanske skadeståndskravet skickas till den döda älgen.
Järnvägssystem uppnår inte effektivitet genom splittring och fragmentering. Men det är precis en sådan politik som förts och fortsätter att föras.
I höst kommer det pågående splittringsexperimentet att nå en ny nivå, när olika aktörer ska få kivas om utrymmet på den redan hårt belastade Västra stambanan. Alliansregeringen är mer övertygad än någon tidigare regering om att järnvägen verkligen kan styras av en osynlig hand.
Den järnvägspolitik som behövs är koordination i stället för splittring. Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith föreslog i helgen ett återförstatligande av fjärrtrafiken.
Det är ett förslag som delvis missar poängen. Om man börjar i frågan om statligt eller ej, riskerar man att fastna i ett ideologiskt träsk. Det är inte den viktigaste analytiska slutsatsen att utgå ifrån, det viktigaste i nuläget är järnvägens tekniska och funktionella förutsättningar.
Att systemet till stor del av nödvändighet kommer behöva statlig finansiering och organisatorisk uppbackning för att mäkta med sina uppgifter är en annan sak. Men för att komma ur den oreda vi hamnat i, är det viktigt att ta de analytiska stegen i rätt ordning.
Därför är det läge för politikerna att ta det lugnt och försiktigt, att inte förhasta sig. Anders Ygeman (S), ordförande i trafikutskottet, säger i fredagens Dagens Nyheter (17 jan) att han är öppen för att pröva andra modeller, till exempel det brittiska systemet, eller det japanska. Han missar också poängen.
Det är inte fler ”modeller” vi behöver. Vi behöver en översyn och en analys som utgår från den situation som finns här, i Sverige. Som bland mycket annat har helt specifika förutsättningar när det gäller godstransporternas roll. Och det finns alldeles tillräcklig kompetens här i landet för att reda ut saken.
Inför den totala översyn som behövs ska politiker ta det väldigt väldigt lugnt, och i första omgången lämna det analytiska jobbet till dem som begriper sig på det. Ett tips: jag syftar inte på det biltrafikskolade vägverksfolk som fick ta över järnvägsfrågorna inom det nya Trafikverket. Jag syftar heller inte på modellfixerade ekonomer – de har nog gjort sitt på de flesta områden.
Apropå den vitesförelagda älgen: Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd bekräftade i helgen för vilken gång i ordningen vet jag inte att hon ingenting begriper sv svensk järnväg. Hon förtydligar i lördagens DN att hon verkligen tror på att ”ekonomiska styrmedel” i form av avgifter, skadestånd och viten är lösningen för den svenska järnvägen.
Uttryckt på ett annat sätt: Elmsäter-Svärd tror på att ett inferno av affärsjuridik, bristande ansvarstagande och rollsplittring ska ordna upp saken. En allt ensammare tro.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok “Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet “Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg “Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
