Valet i Storbritannien handlar till stor del om det allmänna sjukvårdssystemet NHS. Toryregeringen har privatiserat – Labour lovar ändra politiken. Jesper Meijling ser en hårdnande strid om New public management.
Den allmänna sjukvården är vid sidan av ekonomin och invandringen den största frågan i det engelska parlamentsvalet. Och på ett sätt större än de andra, eftersom den samlar väljarna snarare än delar dem: stödet för NHS, the National Health Service, är mycket brett.
NHS ger britterna avgiftsfri och heltäckande sjukvård sedan 1948, då systemet sjösattes av Clement Attlees Labourregering som den viktigaste delen av ett nytt välfärdssamhälle. Kungafamiljen använder NHS-sjukhuset St. Mary’s i London till sina födslar – senast häromdagen.
NHS är i stor utsträckning allas system, med sina både bättre och sämre sidor.
Det är därför den allvarliga kris som NHS råkat in i under senare år engagerar så många väljare. Under Toryregeringens austerity-politik har NHS drabbats hårt av nedskärningar. Dessa har kommit parallellt med en marknadiseringspolitik av New public management-typ, som syftar till att bryta upp systemet och privatisera det bit för bit. Vissa pessimistiska bedömare menar att NHS i praktiken inte finns kvar om några år.
Det som hänt visar att dödsryktet för New public management är helt överdrivet. Striden ser ut att fortsätta för överskådlig tid, och hårdna. Framtiden för denna ideologi inom den brittiska sjukvården kan vara lysande – det blir upp till väljarna att rösta om saken.
Frågan samlar sig kring Toryregeringens nya sjukvårdslag från 2012, som präglas av beställar-utförar-modeller och utbjudande av stora kontrakt till priskonkurrerande vårdentreprenörer. Det finns en princip om etableringsrätt som är parallell med den borgerliga vårdpolitiken i Sverige: Att det inte längre är behoven som ska styra, utan privata entreprenörers önskan om att få del av vårdbudgetar.
Men det finns också intressanta skillnader i förhållande till den svenska situationen.
Den kritiska debatten i England riktar tydligare in sig på marknadsmodellernas fragmentering av vårdverksamheten och på hoten mot behovstäckningen och systemets funktion. Det har inte blivit den olycksaliga fixering vid vinstfrågan som präglar diskussionerna i Sverige. Till en del kan det ha att göra med att läkare och andra vårdprofessioner spelat en mer framträdande roll i debatten om NHS.
Den största skillnaden mot Sverige är förstås att NHS är ett statligt system. Förändringar (som till exempel privatisering) går att driva igenom på bred front för en regering som bestämt sig. I Sverige är vårdsystemet byggt av självstyrande landsting, med en längre och mer sammanhållen historia. Det har sina fördelar, vad man än tycker om landstingspolitiken.
Inför valet på torsdag vill alla partier framställa sig som NHS försvarare. Vägvalet som de presenteras för politikerna står mellan Tories fortsatta marknadisering av NHS och Labours löften om att stoppa den – bland annat genom att dra tillbaka Toryregeringens sjukvårdslag.
Några som inte berörs av det här är skottarna. De röstar som alla andra, men NHS Scotland ligger under det skotska parlamentet och har inte några marknadsmodeller på agendan. Om Tories hänger sig kvar vid makten i London, och fortsätter sin sjukvårdspolitik, blir det än tydligare att gränsen mellan England och Skottland beskriver två mycket olika samhällsuppfattningar.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
