En del politiker har fångat upp kritiken mot marknadsmodeller och New Public Management. Men deras respons ökar bara ovissheten.
Folkpartiets Jan Björklund viftar med smådetaljer om betyg. Socialdemokraterna väger orden om skolan, och för fram lösa idéer för järnvägen. Vänsterpartiet talar om vinster i vården, men inte om de verkliga problemen bakom. Och alla är ständigt beredda att prata pengatillskott och nya ”skärpta krav”.
Om man iakttar politiken nu blir man orolig. Eller bristen på den, snarare. Det är avsaknaden av nödvändig politisk strategi som oroar.
Väljarna är mer bekymrade och engagerade än någonsin för konkreta frågor som den allmänna skolan, vårdsystemet och järnvägarna. Politikernas respons är – hur ska vi säga – otillräcklig. Och dessutom alldeles beside the point.
Jag vet, det är valkampanj – men mönstret är ändå lite för tydligt. Det duttas med förslag. Försöker man läsa ihop dem, ana en struktur, hittar man inget. Det skymtar ingen politisk linje för något av dessa tunga områden. Ingenting antyder viljan till ett verkligt grepp om de konkreta problem som feltänkta marknadsmodeller ställt till med för styrbarhet, ansvar, ekonomi, effektivitet, likvärdighet, jämlikhet och förhindrande av utslagning.
Frågan väcks: Blir det omöjligt att kunna reformera de offentliga ansvarsområden där missriktade marknadsmodeller har ställt till en enda röra?
Marknadiseringen av offentliga institutioner påverkar politiken själv. En generation politiker håller på att vänja sig av vid att vara ansvariga för verksamheter. De lärs in till att vara beställare och kunder. Det är minst sagt bekymmersamt om politiker i dag tränas i att inte ta ansvar.
Men uppgivenhet och resignation kan inte att lösa problem som är vitala för ekonomin och samhället. Att bygga en någorlunda bred enighet om problemens art och om målen är helt nödvändigt. Varför vi har en allmän skola, till exempel. Och vad en allmän skola är för något.
Med järnvägssystemet är det mindre komplicerat, där är det tack och lov tydliga och starka samhällsekonomiska intressen som är i konflikt med dagens usla situation. Och där behövs inte politikens direkta inblandning i själva verksamheten, tvärtom.
Men hur går det med stora och allomfattande samhällsinstitutioner som skola och vård?
Där kan politiken inte ducka för sitt direkta ansvar för att dessa institutioner fungerar för alla medborgare.
Det ser inte ut som att förändringstrycket kan kanaliseras av något enda av de politiska partierna just nu. Det måste i så fall byggas i första hand utifrån, av andra allianser mellan professioner, näringsliv och sakkunskap. Av tankesmedjor och folkrörelser. Efter valet. Vi får höras igen då.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
