Skolan och vinsterna i välfärden är en stötesten i regeringsförhandlingarna. Men partierna har större möjlighet till enighet än de tror.
Ska den allmänna skolan ligga under näringsdepartementet eller utbildningsdepartementet? Jag tror egentligen att det räcker med ett svar på den frågan för att kunna ta de nästa stegen i skolfrågan. Med början redan nu i regeringsförhandlingarna.
Det är just på den grundläggande nivån det finns spår av enighet – även om somliga föredrar att tala om vinster och andra om förstatligande.
De som tror att man inte kan göra något, därför att man skulle vara bunden av vad man kommit överens om i Friskolekommittén, de tänker väldigt smått och kort. Till och med fel. Friskolekommitténs överenskommelse handlar för det första inte om skolan generellt, utan om specifika problem knutna till friskoleetableringar.
Det är en överenskommelse som luktar väldigt mycket popcorn: en samling lösryckta bitar som man med nöd och näppe lyckats hålla kvar i pannan. Den blev till som en kompromisshandling i ett trängt läge, en pågående skolkatastrof och en vredgad opinion mot marknadstokerier och ekonomiska lycksökare i något så viktigt som skolan. Den saknar linje, och den saknar ett språkbruk. Den är bräcklig och lättviktig, och därför bör den inte kunna stå i vägen för speciellt mycket.
De som i nuläget skulle kunna föreslå en linje, ge uttryck åt en vilja – inte bara viljan att komma överens – är Socialdemokraterna. Uttrycka något mer användbart än Vänsterpartiets moralism eller andras låt-gå-attityd. Gå framlänges in i problemet, inte baklänges.
Hur gör man det? Genom att hitta ett helt grundläggande språkbruk som fungerar och blir en farbar väg. Även för V och FP.
Jag tror man borde göra följande:
- Dela upp diskussionen, var tydlig med att ta frågorna om problematiska marknadsexperiment område för område, inte för ”välfärden” som sådan. Skolfrågan måste lösas som skolfråga.
- Kom överens om en beskrivning om vad den allmänna skolan är. Det är en bra grund för förhandlingar, också i det längre perspektivet – att hitta en gemensam verklighetsbeskrivning som är enkel och träffande, anger en tydlig riktning, men som ändå lämnar stort utrymme för hur man ska nå dit och på vilket sätt. Fler känner sig delaktiga, färre som förlorare.
- Det finns tillräckligt att bygga på, från Folkpartiets önskan om en förstatligad skola till Vänsterpartiets värnande om skolans jämlikhet. Gör det till en gemensam beskrivning att skolan inte är en marknad, utan en samhällsinstitution. En mycket viktig samhällsinstitution, kanske den viktigaste. Den där det svenska samhället reproducerar sig självt, kunskapsmässigt, demokratiskt, ekonomiskt. Ingen vill bli misstänkt för att vilja slarva med den saken.
Om man på så vis helt kommer ifrån den olyckliga felbeskrivningen av skolan som något slags ”marknad”, har man också angett en riktning som även Vänsterpartiet och den större opinion det partiet speglar borde kunna ta till sig.
Det är inte vinsten som är problemet, det är marknadsexperimentens uppbrytning av samhällsinstitutionen skola som är problemet – tvivelaktiga bolag och deras vinster är bara en av effekterna. Ersätter man de i dag förvirrade uppfattningarna kring skolans syfte med en tydlighet om vad skolan är, löser sig också problemet med vinster på sikt. De försvinner ut tillsammans med andra misslyckade idéer om skolan som ingen ändå kommer vilja kännas vid om några år.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
