Vi har en hel generation politiker som kollektivt har fått för sig att skolan är något annat än det den är. Och som därför saknar den enkla insikten om vad den allmänna skolan är: En samhällsinstitution.
Det senaste året har jag roat mig med att i en papplåda bygga ett berg. Berget består av tidningsklipp om den svenska skolan, som så här långt hunnit ge precis alla tänkbara exempel på vad som egentligen är problemet. Liksom vad det är man således egentligen måste göra. Berget är ganska högt nu, bra mycket högre än papplådan, och kommer när som helst att tippa över ända.
I högen hittar man allt. Fallande resultat. Ökande segregering. Lärarnas förlorade status och inkomst. Ordningen i klassrummen. Betygen, vad dessa egentligen är värda i friskolor, och om de kommer för sent, eller för tidigt, kommunaliseringen, riskkapitalisterna, konkurrensen, för stor, eller för liten, eller klassernas storlek, resurserna, katedertiden, projektarbeten, målstyrningen, för mycket, eller för lite tid till varje elev, lärarnas arbetstid, mötet lärare–elev, de för många eller för få uppgifterna som läggs på skolan, för många reformer, eller otillräckliga. Eller om det ändå inte är sossarnas fel, som alltid. Eller borgarnas.
Häromdagen byggdes pappersberget på med upptäckten att barnen inte får betyg i fjärde klass. Om de bara får det, då ska ni få se på fan, hävdade regeringen på DN Debatt.
Högen gör mig övertygad om att det inte handlar om något av dessa utpekade problem, och samtidigt om alla på en gång. Att de pekar mot en och samma punkt, men som ingen kan uttala tydligt. Eller riktigt vill se ännu. En blind fläck.
I det allra senaste tillskottet, ett riktigt intressant sådant, berättar Expressens ledarredaktör Anna Dahlberg om det Wallenbergägda skolbolaget Academedia. Bolaget har satt i system att håva in vinster från allmänna medel genom att samla in elevpengen från svaga ungdomar som inte är bra på att hävda sina intressen. ”Vi tar de pengar som det allmänna har gett dig, du får en spark i arslet som tack”. En bra artikel, som sätter fingret på något avgörande. Något som jag inser går igenom hela berget av tidningsklipp och problemyttringar. Det handlar inte om onda kapitalister, utan om totalt desorienterade politiker.
Det är inte pengarna i sig det handlar om, utan om den institutionaliserade brist på ansvar som marknadiseringen av skolan innebär. Som blir förödande på sikt genom följdverkningar i form av utslagning och långtidsarbetslöshet, som Anna Dahlberg pekar på. Men också på andra plan.
Politikerna letar sedan en tid tillbaka febrilt efter ett svar, något orsakssamband, en lösning som någon ska komma med – gärna en forskare! Men vad de aldrig hittar fram till är det egna, institutionella ansvaret. Ansvaret som sådant.
Något helt grundläggande har förändrats när man som politiker inte längre upplever sig ha ett direkt institutionellt ansvar, utan bara vara ett slags pengaförmedling. Det är då det börjar gå alldeles galet med det man är satt att förvalta, både med det institutionella och med pengarna, eftersom de hänger ihop. Pengarna har nämligen inte samlats in skattevägen för att distribueras till företag, de har samlats in för att möjliggöra ett ansvarstagande för en samhällsinstitution.
Skolan är en samhällsinstitution.
Vi tar det en gång till, så att alla hänger med: Skolan är en samhällsinstitution.
Det är den enskilt viktigaste samhällsinstitutionen i en demokrati. Där vi inte är bara för vår egen skull. Den institution där samhället reproducerar sig självt, från en generation till nästa. För mänsklig, demokratisk och ekonomisk återväxt.
Så fungerar det i civiliserade länder.
Men just nu har vi politiker på alla nivåer och i nästan alla partier som saknar medvetenhet om detta. Det är inte alldeles bra.
Vi har nu en hel generation politiker som kollektivt har fått för sig att skolan är något annat än det den är. Och som därför irrar och snurrar hit och dit, när den grundläggande och enkla insikten saknas om vad den allmänna skolan är: En samhällsinstitution. Den viktigaste.
Om man får för sig att den allmänna skolan är en ”marknad” (vilket den på objektiva grunder inte är, och inte kan vara – jag skriver om det i min kommande bok) för det bland en massa andra dumheter med sig följande: Att man inte längre ser den som ett ansvar. Och att man ser den som en utgift. En ”verksamhet” som ”någon” kan ”utföra”.
Ett av bibelskolan Timbros favoritpåståenden illustrerar detta med knivskarp precision: ”Jamen om privata företag kan tillverka blyertspennor till skolan, då kan de driva skolan också.” Exakt. Idén om ett ansvar är helt borta. Som politiker riktas man i denna skeva tankevärld in mot att bli av med det ansvar och den helt konkreta uppgift som skolan är.
Den blinda fläcken i den svenska skolan är alltså ansvaret för skolan som samhällsinstitution. Det direkta, mödosamma ansvarstagandet, som omöjliggör såväl alla trolleritankar om ”skolmarknader” som alla klyftiga forskarlösningar. Inga genvägar och ingen klyftighet kan rädda situationen
En avgörande fråga är vem det då är som i det dagliga ska bära denna institution, som vi lägger så stora gemensamma resurser på.
Jag ska komma tillbaka till det – men slänger iväg en ledtråd så länge: Det är inte EQT. Inte Academedia. Inte Vittra. Inte Veolia. (De driver väl också skolor? Jaså inte?). Men det är heller inte rektorerna. Och definitivt inte eleverna. Jag återkommer.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok ”Marknad på villovägar”.
Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
