Den som vill komma tillrätta med smittspridning, korridorkaos, BB-karuseller och kreativ bokföring av snuviga patienter, bör pröva ett perspektivbyte.
Vårdval och valfrihetssträvanden går som en röd tråd genom Stockholmslandstingets nyare historia, tämligen rakt igenom både moderata och socialdemokratiska styren. Men det är först under epoken Filippa Reinfeldt som det är på väg att nå sin fulla konsekvens. De enda giltiga ledorden som återstår är valfrihet, tillgänglighet och fri etableringsrätt.
Och konsekvensen – ja, vad är den?
Ju längre jag följer den här debatten och försöker begripa mig på utvecklingen, desto säkrare blir jag på att det har uppstått en blind fläck mitt i alltihop. En fläck som bara växer och växer.
Själva vårdverksamheten har blivit mer och mer osynlig, bakom alla ordridåer som ständigt handlar om väljaren, brukaren, kunden och skattebetalaren. Eller om entreprenören, beställaren och utföraren.
Perspektivet verkar i dag precis det omvända i förhållande till den moderna vårdens uppbyggnadsperiod under 1950, -60, och -70-talen – det som fortsatt utgör stommen i vårdapparaten. Då ägnade man sig just åt att bygga verksamheter, och behövde därför förstå hur de fungerade.
I dag är man i huvudsak sysselsatt med att bryta upp verksamheter. Vårdpolitikerna bryr sig inte om att förstå hur de fungerar. Vad patienter djupast sett har att vinna på det är för mig en gåta.
Då, när systemet tänktes ut och byggdes upp, var systemperspektivet förhärskande. Det gick för långt i det spåret, och kritiken kom. (Den tändande gnistan för 1980- och 90-talens debatt var att primärvården fortfarande inte var löst på något bra sätt.)
I dag är systemperspektivet helt borta ur blickfånget, undanträngt av ett närsynt stirrande mot enskilda önskemål. Entreprenörer och vårdkunder uppmanas alla att komma in och lägga beslag på sin bit. Som styrande logik fräter det sönder den underliggande verksamheten.
Det skulle naturligtvis behövas en balans mellan de två perspektiven. Men det går inte att nå en balans om det ena perspektivet är borta.
Vården möter individuella behov, men det som möjliggör detta är en noga uträknad vårdkedja – ett maskineri, helt bokstavligt. Ett avancerat tekniskt system för optimal funktion och prestation, som går från sängtvättsanläggningar till titthålskirurgi. Som mäts till exempel i patientsäkerheten. Som i sin tur är beroende just av vårdanläggningarnas tekniska funktionalitet: att smittor inte sprids i anläggningarna och att rätt behandling sätts ihop av rätt åtgärder vid rätt tidpunkt.
Vården är inte bara en resurs eller ett val – den är helt enkelt en situation vi försätter oss i, och där vi inte är väljande och vrakande individer, utan av nödvändighet tar emot vård, från en pågående verksamhet, i ett, förhoppningsvis, fungerande system. Det ligger i sakens och situationens natur.
Den som vill komma tillrätta med smittspridning, korridorkaos och BB-karuseller, liksom skenande hyrläkarräkningar, övre-östermalms-överetablering och kreativ bokföring av snuviga patienter, bör pröva ett perspektivbyte.
Jesper Meijling
Jesper Meijling är arkitekt och ekonom. I vår kommer hans nya bok ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, ekonomi och politik. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad & politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen som uppstått med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga verksamheter och tekniska system.
________________________________________________________
“Hemlig rapport – fattiga fyller akuten i vårdvalets Stockholm”, läs om konsekvenserna av vårdvalet här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
