FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling gläds åt att hans gamla kartell åter uppmärksammas. Men skulle gärna se att de öppnat en annan låda.
Jag var ett lillgammalt barn som gillade tecknat. Min barndoms bibliotek begränsade dock lånen av seriealbum till två stycken åt gången. Men i en annan del av lokalerna fanns det tecknade böcker som inte klassades som serier och därmed kunde lånas fritt. På så vis bar jag hem kassar av Salong Gahlin, Staffans stollar och inte minst Ströyers dagbok.
Genom osunt hög konsumtion av den senare bokserien kom jag tidigt i kontakt med arbetsmarknadens akronymer. Förkortningar som SAF, LO och PTK användes flitigt under 70-talets politiska satirteckningar, inte sällan tillsammans med den mystiska nyvalen. (Paul Ströyer ritade nämligen nyval som just en val.)
Visserligen säger vi numera extra val, och SAF kallar sig Svenskt Näringsliv. Men bortsett från detta skulle flera av Ströyers teckningar från 70-talet kännas rätt relevanta även idag då arbetsrätten seglat upp som regeringens värsta huvudvärk.
Själv noterar jag att allmänheten (och en hel del kolleger på svenska nyhetsredaktioner) åter har fått stifta bekantskap med en riktig röjare från 70-talet: PTK. Idag är det fullständiga namnet Förhandlings- och samverkansrådet PTK. Men förkortningen stod ursprungligen för Privattjänstemannakartellen. Att organisationen numera inte vill använda det känsliga k-ordet är lite tråkigt, om du frågar mig. Det vore trots allt kaxigt att beskriva sig som en kartell 2020, med tanke på hur detta ord har smutskastats de senaste decennierna.
Karteller vill ju enligt Wikipedia sätta marknadsmässig konkurrens och maktbalans ur spel. De flesta konkurrenslagar förbjuder därför karteller, påpekas det. Och: Utmärkande för karteller är hemlighetsmakeriet. Wow! Snart vågar en väl inte längre beskriva fackförbund som utbudskarteller. Om nu någon fortfarande gör det.
Att det tycks ha förekommit en hel del hemlighetsmakeri i just PTK de senaste dagarna råder det dock ingen tvekan om. Som före detta ledamot av PTKs styrelse under många år så passar jag mig emellertid för att recensera processen.
Däremot är det som sagt alltid roligt när medborgarna (och en del tjänstemän på regeringskansliet) påminns om PTKs existens. Även om 70-talets hårdföra kartell ersatts av en mer stillsam aktör så håller denna organisation trots allt i viktiga delar av det vi kallar den svenska modellen. Som den nutida versionen av det så kallade Saltsjöbadsavtalet, vilket alltså är anledningen till de senaste veckornas strålkastarljus. Dessutom bär PTK även exempelvis tjänstepensionsavtalen för landets privatanställda tjänstemän och akademiker, och vars roll det nog borde talas mer om (inte minst då allt färre yrkesverksamma återfinns i det system som gäller för de som är födda före 1979).
Men personligen vill jag gärna påminna om att PTK också har ett annat avtal tillsammans med LO och arbetsgivarna: Utvecklingsavtalet.
Fackligt arbete handlar i grunden om makten på arbetsplatsen. Hävdar vissa. Det är de som förfäktar denna drivkraft som också grävt alla de skyttegravar som nu ställer till det för statsministern. Och de finns på alla sidor, och i alla partier. Kanske måste det vara så.
Men reell makt i vardagen för en fackligt aktiv handlar i första hand om möjlighet till påverkan och inflytande, menar jag. Och verktygen till detta återfinns i första hand i det styvmoderligt behandlade Utvecklingsavtalet. När MBL infördes som lagstiftning 1976 byggde det på en tanke om att parterna skulle teckna lokala medbestämmandeavtal, som kunde ersatta lagen till förmån för anpassade modeller för inflytande. Och Utvecklingsavtalet gör detta möjligt. Det enda som saknas är egentligen mod och fantasi. Från alla parter.
Men tyvärr har få fackliga företrädare visat en vilja att utveckla inflytandet i vardagen. Istället används MBL som ett verktyg i lokala processer som lagen aldrig var tänkt att hantera. Jag förstår att det beror på att alternativet innebär att ge bort en känsla av makt. Ett lokalt medbestämmandeavtal innebär trots allt slutet för MBL-förhandlingar till förmån för gemensamma beslut i samverkan. Vilket naturligtvis kan kännas läskigt för en konservativt lagd facklig företrädare, men det kräver också mer av arbetsgivaren. Alla som deltagit i en lokal MBL-förhandling vet att det sällan innebär någon makt för det lokala facket i realiteten.
En tidigare förbundsordförande inom PTK-sfären (som jag ska hålla anonym) avfärdade Utvecklingsavtalet som ”snömos” när jag höll mitt första brandtal i ämnet som ny ledamot av PTKs styrelse. Vederbörande förstod uppenbarligen inte potentialen i detta avtal. Och med såna vänner behöver en inga fiender, som det brukar sägas. Men likväl ligger avtalet där och väntar på att tiden ska hinna ikapp innehållet. Den som vill ha arbetsplatser med engagerade medarbetare, och konstruktiv dialog, borde dock ha tittat lite närmare på detta dokument. Innan vi åter hamnade i de gamla skyttegravarna.
Alla arbetsgivare vill inte ha konstruktiv dialog med engagerade medarbetare, de vill bara ha foglig arbetskraft. Säger nu kanske den mer pragmatiskt lagda där nere i skyttegraven. Helt rätt. Att sådana arbetsgivare istället borde ställas inför en betydligt mer fyrkantig och inflexibel arbetsmarknadslagstiftning än dagens system vore ju därför rimligt. Inte en lagstiftning som ger dem större makt. Speciellt som över tio procent av den svenska arbetsmarknaden redan nu ställt sig utanför kollektivavtalen. En mer stelbent lagstiftning likt exempelvis den franska vore därför mer i linje med de drivkrafter som till exempel Centerpartiet säger sig värna, eftersom det skulle leda till självsanering och ett stärkande av kollektivavtalens betydligt flexiblare lösningar. Det är antagligen det utredningsuppdrag som Gudmund Toijer egentligen borde ha haft.
Ja, jag vet att detta är ett naivt resonemang. Men så bygger också min analysförmåga på ett osunt stort intag av tecknad satir i alltför unga år.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
PS Jag verkställde hotet om en musikalisk tidsresa tillbaka till 1980 i vår podd förra helgen, och ringde upp Factorys sångare Mats Carinder. Du hör hans berättelse i din poddspelare. Eller här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
