A-kassans förlorade barn

TORSDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar a-kassans nedmonterade staket. Och undrar hur lättnaderna påverkar trogna medlemmar.

Jag har varit med i a-kassan i över 30 år. Och aldrig stämplat en dag. Konkret har det alltså varit en dålig affär för mig. Om jag nu skulle se det så, vilket jag inte gör. Men många har gjort det genom åren, och vägt avgift mot troligt behov. Ännu fler har med åren dessutom sett de höga trösklarna för att kunna omfattas av arbetslöshetsförsäkringen och därför valt att avstå. Ett fritt val medför helt enkelt sådana effekter. (Speciellt om regelverket inte följer med utvecklingen.)

Samtidigt är vi som fortsätter att betala för en känsla av trygghet grunden för försäkringens existens. Även om merparten sedan länge finansieras via skattesedeln. Och därför var det förstås rimligt att staten helt plötsligt skakade om regelverket för att hantera coronakrisens följder. Men när trösklarna plötsligt hyvlades ner så att fler snabbt kan komma i åtnjutande av a-kassa så utmanades samtidigt grunden för själva försäkringen.

Varför ska en fortsätta att betala tusentals kronor för en känsla av trygghet när det visar sig att staten ändå gör allt för att ansluta dig när krisen väl kommer? Och inte nog med det, massanslutningarna har nu dessutom medfört risk för avgiftshöjningar i vissa kassor, eftersom deras utgifter initialt ökar. Så visst är det logiskt om den långvariga medlemmens solidaritetskänsla därmed utmanas.

En gång i tiden var arbetslöshetskassorna helt och hållet en fråga för dess medlemmar, och då gällde det att erlägga avgift varje månad för att kunna ha åsikt om dess regelverk. Gör din plikt, kräv din rätt. Det var länge sedan, men a-kassorna lever kvar som en hybrid, med ena benet i egenmakt och det andra i statlig omsorg. (Jag satt för övrigt i styrelsen för en a-kassa under många år. I varje a-kassestyrelse återfinns statens representant, utsedd av myndighet, inte av medlem. Det är en underlig tillvaro för varje folkrörelseperson.)

När a-kasseutredningen nu i veckan presenterades påmindes vi än en gång om att staten nog kan organisera försäkringen mer effektivt än dagens system, framför allt om önskemålet är att alla ska omfattas av ett ordentligt skydd vid arbetslöshet. Det går liksom inte att ropa på en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och bibehålla dagens lösning.

I riksdagen brukar det regelbundet, så länge jag kan minnas, motioneras om obligatorisk hemförsäkring. Det är en djupt sympatisk tanke och bygger naturligtvis på välvilja. Men tanken innehåller många utmaningar. Hur ska det kontrolleras, hur ska brott straffas, och vem ska betala för de som ändå smiter undan? Till exempel. Det är klart att det går att lösa. Men vill vi det? Ett samhälle där folk inte har råd att teckna nödvändiga försäkringar vill förhoppningsvis ytterst få ha. Inte heller vill vi se försäkringar som är diskriminerande och exkluderande. Men att varje medborgare ändå förväntas ta ansvar för sitt eget försäkringsbehov och att det trots allt är ett fritt val att försäkra sig är väl ändå önskvärt.

Så vi bör nog hålla fast vid a-kassornas historiska konstruktion trots allt. Det finns något där som är större än bara nostalgi. Tanken om att en förening löser individens oro är värd att bevara. Och en påminnelse om att det faktiskt en gång gick att hitta lösningar utanför staten.

Och för den som irriteras över att kassorna nu gör allt för att välkomna de som tidigare avstått gemenskapen: det är detta Jesu liknelse om den förlorade sonen egentligen handlar om. Visa inte avund mot den som återvänder till familjen trots sina felval, utan dela din förälders glädje över att de hittat tillbaka.
Och är du inte mottaglig för nytestamentlig propaganda: Det är bra för dig ju fler som omfattas av a-kassan, och som gör det av egen fri vilja. På sikt innebär det en tryggare värld för oss alla.

Ha en bra midsommar!

Jonas Nordling
chefredaktör

PS. För dig som främst följer oss via det kostnadsfria dagliga nyhetsbrevet: Nu tar vi midsommaruppehåll i två dagar. På söndag är allt som vanligt igen.