FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling återser två filmer från tidigt 80-tal. Och känner sig missförstådd.
I veckan var det alltså ett år sedan Greta Thunberg inledde sin klimatstrejk, och resten är historia som det brukar heta. I fjol deltog jag i ett poddsamtal där flera medverkande upprördes över Thunberg på det där sättet som vi numera vant oss vid. Jag försökte lyfta in en annan dimension genom att hävda att det var som att vi lajvade filmen Sopor. Det var dock en referens som övriga deltagare inte ville stanna vid, antagligen för att nästan ingen kommer ihåg filmen.
Jag har emellertid inte kunnat släppa tanken, och såg därför äntligen om filmen häromveckan. Förra gången var jag 12 år, och för att riktigt utmana ödet såg jag om den i sällskap med några av mina barn. Om även du har svårt att minnas Sopor, så är det en film av Tage Danielsson från 1981. Den brukar beskrivas som Danielssons uppgörelse med kärnkraftomröstningen året innan, och framför allt det svek som han ansåg att det socialdemokratiska linje 2-alternativet utgjorde. Alltså i första hand en satir över skendemokratin Sverige. Där många gliringar dock fortfarande känns förvånansvärt fräscha.
Filmen inleds med att stockholmsförorten Farstas barn försvinner, för att sedan dyka upp som ockupanter av slottet. Den då tre-åriga prinsessan Victoria visar sig vara en av ledarna i den nya rörelsen Sveriges onödigförklarades protestorganisation, förkortat Sopor. Budskapet är enkelt, barnen revolterar då de vuxna har förklarat dem som onödiga, illustrerat med de miljöskadliga och konsumtionshetsande beslut som de styrande ständigt tycks ta. Slottsbacken fylls därefter av horder med barn som ställer sig bakom upproret, som dessutom sprider sig landet runt. Filmbilderna över demonstrerande barn framför slottet kunde alltså ha tagits i samband med vårens stora skolstrejker för klimatet, bortsett från att 1981 hade ALLA toppluva.
Det är farligt att se filmer från förr. De håller sällan, framför allt tempomässigt. Det gäller förstås även Sopor. Men inte i den omfattning som jag befarat. Tvärtom har den fortfarande en rapphet och humor som till stor del funkar. Som anekdotisk bevisföring ska framhållas att mina barn såg hela filmen, samt pratade om den efteråt.
I jakten på min ungdoms filmupplevelser (ja, jag har nyss fyllt 50…) återsåg jag i samma veva även Sova räv. Du kanske inte minns den heller? Det är en film som gjordes direkt för svensk tv 1982, och som i alla fall har dröjt sig kvar i mitt minne. En storstadshistoria om känslokalla kids med knasiga föräldrar och där framväxten av ett till synes högerpopulistiskt parti spelar en bärande roll. En handling som borde ha lett till en renässans för detta alster, kan tyckas. Där finns trots allt en hel del som känns aktuellt 2019. Lägg därtill att manuset skrevs av Ragnar Strömberg, att Bille August stod bakom kameran och att på rollistan återfanns namn som Börje Ahlstedt, Mona Malm, Ernst Günther, Örjan Ramberg och Christina Schollin. Och dessutom Niels Jensen som alienerad ungdom! Detta borde alltså vara en riktig kultklassiker.
Att hitta Sova räv är dock inte helt lätt. Men den finns ännu att se på Youtube i en närmast kongenialt digitaliserad VHS-kopia. Likt Prousts madeleinekaka väcks här minnet av hur det var att se inspelningar på halvt utslitna videokassetter. Som spelats över gång på gång. Där inget är skarpt och det ibland bara flimrar. Men ingen restaurering eller Directors Cut lär å andra sidan kunna rädda Sova räv. Den visar sig nämligen vara rätt usel, nu när jag ser om den. Och just därför helt underbar att se, förstås. Så passa på, så länge det går.
Sopor och Sova räv är för övrigt nästan inspelade samtidigt i Stockholm, men därefter upphör de flesta likheter. Med ett stort undantag. Båda filmerna handlar om barn som glöms bort och missförstås av vuxna, barn som känner sig onödiga och oroas för framtiden. Och som därför väljer att bli aktivister (Sopor) eller terrorister (Sova räv). Framtida skildrare av tidigt svenskt 80-tal skulle kunna få intrycket att dåtidens unga faktiskt kände sig övergivna. (I alla fall om de enbart bygger sin forskning dessa två filmer. Vilket först kändes rimligt, men ok då…)
Det är på sätt och vis min ungdom som skildras i dessa filmer. Jag växte upp i förortens hyreshus, i vad som nu kallas ett utsatt område, men känner inte igen det här att vi skulle ha känt oss onödiga. Visst, alla generationskamrater sprudlade inte av livskraft. Men att vi skulle ha saknat framtidshopp, så var det inte. Och så är det antagligen inte nu heller, vem som än påstår det om dagens unga.
Men så är det med konsten, den ska helst ligga ett steg före, få dig att tänka efter innan det är försent. Och det försöker ju även vi på Dagens Arena göra. Men för att lyckas med det är vi ständigt beroende av dig. Så tack för att du följer oss. Se gärna till att du och dina bekanta får vårt kostnadsfria nyhetsbrev. Och om du vill göra skillnad på riktigt för oss så finns information om hur det går till här.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
