Newsmill ger fart i kulturdebatten och det hela blir ju rätt intressant. Marcus Birro ger sig in i det hela för att hylla Göran Hägglund som rebell, han ställer sig ju mot etablisemanget – kulturvänstern. Glappet mellan kulturelit och vanliga människor är för stort. Vänsterkant, mest i DN kultur tror jag (och som hänger på stureplan?) är elitister som föraktar vanliga människor. Vanliga människor vill ha vanlig kultur. Kulturhögern är inget etablissemang, utan vad som specifikt pekas ut är de omtalade konstverk som producerats på Konstfack. Ickekonst som graffiti, psykvård, och kanske även killen som byggde illegala hus åt uteliggare. Vad gäller opera etc. så påpekas inte samma glapp. Men Hägglund = rebell enligt Birro, Hägglunds ord är som punk i Birros öron, och att kulturvänsterna blir upprörd tyder bara på att Hägglund har rätt.
Denna tes kritiseras av Eskil Forsell, pol.kand. Uppsala, först med ett resonemang om vad det innebär att vara rebell (att göra uppror mot aukoritet eller generellt accepterad uppfattning), sedan med en kritik mot kritiken av klyftan mellan elit och vanligt folk;
"Att notera att det finns en klyfta mellan de två är en sak, att mena att detta är ett problem en annan. Vid lite eftertanke inser man snart att det ju faktiskt måste finnas en klyfta mellan vad som är allmänt accepterat och utmanande åsikter. Sinom tid kanske de en gång utmanande åsikterna blir norm och på det viset har samhället utvecklats. Se bara kvinnofrågan i början av 1900-talet.
Klyftan är i sig alltså inte problemet. Nej, istället är det tydligen att de normer vi har i dagens samhälle ifrågasätts. Detta ser Göran Hägglund som ett problem och gör anspråk på 'vanligt folks rätt att få vara ifred'."
Hur liten är den här gruppen som utgör etablissemanget? Vad är det för typ av förtryck? Är det när Nina Björk skriver om skitdrömmar? Är det när musikrecensenter sågar kommersiella skivor? Eller är det någon slags politisk kraft som försvarar kulturvänstern? Vad är det som vanliga människor vill ha? Vill de alla ha samma sak eller är det vad Hägglund pekar ut som orimligt och ett brott mot friden som man inte vill ha?
Ett klipp från de tidigare kulturpolitiska målen från 1974:
"[…]att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande, att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet, att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället, att bevara och bruka kulturarvet, att främja bildningssträvandena samt att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet."
Och hur ska det kunna komma fram omtyckta produkter om det inte finns en bredd och en mångfald? 1974 menade man att kulturen skulle motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Man menade att den kommersiella konkurrensen – liksom all annan konkurrens – tenderar att likforma i monopol och att det därför behövs kompletterande insatser. En likriktning av kulturen, utan kompletterande insatser ger ju inte ett fritt val åt var och en, utan gör det upp till var och en att ta del av majoritetens val.
Kultur ska inte bara konsumeras för nytta. Kultur är inte detsamma som underhållning, kan inte bara vara vackra tavlor, biofilmer eller kungastatyer. Kultur ska väl också delas, produceras och uppröra, engagera och agendan sättas av de som brukar den, i en mix med innovatörer.
Ska den nya kulturutredningen nu avskaffa alla kulturpolitiska mål? Bengt Göransson frågar sig om den reella innebörden blir att reducera kulturpolitiken till att handla om skattebetalarnas intresse av låga skatter, inte om medborgarnas behov av att tillsammans hävda kulturens värde?
En reflektion;
Vad tror man? Att man inte kan avguda Harry Potter, dataspel, Orup, Marian Keyes, trots att man främjar en kulturell mångfald med granskande och ifrågasättande perspektiv? Smink och feminism. Orup och Elektro. Bourdieu och Bengtzing. Blondinbella och Nobelpriset. Dataspel och kandidatuppsatser. Detta är Birros retorik. Man kan inte älska både dödsdansen och Lillbabs. Inte både Knasen och Marcel Proust, det får man inte, för det förvirrar kulturvärldens apostlar. Jag tror inte på det.
Livet är så här. Inte svart eller vitt. Utan just så här. Ibland tänker jag att det är kontrasterna som gör det intressant. För vad är kvalitet? Nina Björk sätter det i kontrast till kvantitet, och vad är det vi egentligen vill ha? Kvantitet är mycket mer exakt. Mer är alltid bättre.
– Omänskligt exakt. Det säger att mycket, högljutt och stort är bra och att litet och lågmält är dåligt. Inte "bra" eller "dåligt" i några mänskliga termer, utan i ekonomiska. De enda termer vi behöver. Siffrornas termer, skriver Björk. Och också att hennes hjärta tar tillbaka ordet kvalitet när det nu slängs ut från de kulturpolitiska målen.
Om "verklighetens folk" ska få kultur så handlar det också om att stödja kommunala musikskolan, kulturstöd till aktörer och organisationer. Göra det lätt för människo
r att göra saker, inte bara lätt att beställa dvd på postorder. Underhållning, på underhållning, på underhållning, men sen behövs det andra också. Av intresse. För överlevnad. Samhällsutvecklingen kräver det. Det behövs feministisk queerteori. Det behövs normkritiska perspektiv. Och det behövs de som går över gränsen. Men "vanligt" folk ska få vara ifred. Vem är det som underskattar? Vem är det som förtrycker?
MN
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
