Debatten om kulturutredningen kan göra vem som helst lite yr. I dagens SvD anklagar Magnus Eriksson utredningen för att fullfölja 1974 års vänsteristiska hemskheter. Men i Aftonbladet har Åsa Linderborg haft en kanonad om hur den är högerns slakt av kulturpolitiken. Och i DN undrar David Karlsson, normalt en pålitlig kulturradikal, varför utredningen inte har konstnärlig kvalitet som kulturpolitiskt mål. Har han helt missat hur kulturradikaler påpekat att begreppet fungerar som konservativ grindvakt mot alla sorts förändringar? En kritik han inte ens nämner, men som utredningen faktiskt gjort till sin. Jag lutar åt att Magnus Eriksson, och andra högerkritker, läser utredningen rätt. Den avvisar den våg av konservativ nyelitism som senaste året vällt fram över kulturdebatten.

PW