”Johanna föddes på nationaldagen, den 6 juni. Hon är 0 år gammal, men redan svårt skuldsatt – ytterst svårt. Ska hon betala sin del av statsskulden måste hon klämma fram 123 431 kronor och 74 öre. Nu.
Väntar hon blir det värre!”
Så skrev den famöse Ulf Nilson i Expressen i september 1993 – mitt i den djupaste 90-talskris. Då, under 90-talet, var det vanligt med texter i tidningarna av typen ”så mycket är DU skyldig – bara genom att vara född i Sverige”.
När jag läste Aftonbladet förra veckan – nyheten om att Gabriella Sjökvists del av statsskulden sedan förra året minskat med 635 kronor – tänkte jag på 90-talsrapporteringen.
Skillnaderna är förstås uppenbara. Då, i samband med 90-talskrisen, steg statsskulden snabbt. Aftonbladets vinkel i förra veckan var den motsatta: Sveriges statsskuld – till skillnad från i stort sett hela den övriga västvärlden – minskar.
Med 635 kronor per person, närmare bestämt.
Men båda artiklarna lider av samma problem. De fokuserar bara på ena sidan av ekvationen.
Den svenska staten har stora skulder – fodringar som alla svenska medborgare i slutändan får gå i god för. Det är förstås sant. Men den offentliga sektorn har också stora tillgångar. Byggnader, järnvägar, statliga företag, aktier och värdepapper. Tillsammans blir det mycket pengar. 4 170 miljarder kronor, enligt höstbudgeten.
Med samma logik som artiklarna om den personliga statsskulden skrivs sitter alltså varje svensk på 443 234 kronor och 72 öre i tillgångar! Wow.
Aftonbladets och Expressens texter individualiserar det vi har gemensamt. Och att rapportera om våra samlade skulder men inte om våra gemensamma tillgångar är ungefär som att skriva om ”skattetrycket” utan att nämna vad vi faktiskt får för pengarna.
Annorlunda uttryckt: Någon gång skulle jag vilja läsa en artikel med vinkeln: ”Så stor är din del av allas våra samlade tillgångar – läs här, så rik är du!”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
