Lässatsningar måste ske i skolan – inte utanför

Om tanken med läslovet är att ge eleverna läsuppgifter inför lovet, finns det skäl att oroa sig över hur genomtänkt satsningen är.

Regeringen vill alltså döpa om höstlovet till läslovet, enligt samma princip som gjorde att man döpte om vinterlovet i februari/mars till sportlovet. Ja, helst ska man ju idrotta året om, precis som man bör läsa året om. Men precis som man fokuserar på att idrotta under sportlovet ska man nu bli inspirerad att läsa böcker under en hel vecka, sa Gustav Fridolin och Stefan Löfven samstämmigt under söndagens presskonferens.

Men en lässatsning som syftar till att nå alla barn och unga bör ske i skolan, inte utanför. För det är inte alla som själva eller med sina föräldrar självmant söker upp litteraturens värld. Och om tanken med läslovet är att, som Gustav Fridolin uttrycker det, ge eleverna läsuppgifter inför lovet, finns det ännu mer skäl att oroa sig över hur genomtänkt läslovet är.

»Skolans möjligheter att skapa lustläsning är begränsade, men om man viger en hel vecka till lusten kan det vara startskottet«, sa den tidigare läsambassadören Johan Unenge när kampanjen läslovet lanserades för ett år sedan på Bokmässan. Det är bedrövligt om det är den grundsynen på skolan som fått utbildningsministern och statsministern att nappa på läslovslobbyismen.

Ett annat perspektiv är författarnas. Sveriges Författarförbund oroade sig för ett år sedan när satsningen skulle dra igång, för att författarna inte skulle få betalt när deras böcker användes i läsprojekten. För man ställer väl upp för barnens bästa? Och hur är det med biblioteken – finns de ens tillgängliga för alla? Med bemannad, utbildad personal?

Läsfrämjande insatser kan göras på många sätt, men ska de verkligen nå fram till de barn och unga som behöver dem bäst, måste de ske i skolan. Där det finns utbildade vuxna som har tid och kunskap att lotsa, inspirera och uppmuntra till både läsande och skrivande.

Om läslovet fokuserar på aktiviteter utanför skolan, är den dessvärre exkluderande i sin grundidé. Och det kan väl knappast vara meningen – litteraturen ska öppna världar, inte stänga dem.