I helgens DN sågade Katrine Marçal den typiske läsaren av den inflytelserika tidningen The Economist, som en statuströstande man som glupskt och okritiskt suger i sig tidningens sanningar. Björn Werner känner sig träffad och obekväm.
Jag hade länge en trevlig rutin.
Den kom inplastad på fredagar, följde med hem upp i lägenheten och lade sig, till hälften uppmanande, till hälften förtroendeingivande någonstans därhemma. Först dagen efter, medan jag genomled lördagförmiddagens dyningar från fredagens vad som nu hände, fick den följa med ut på en cappuccino.
Där, jag tänker mig att det är en en sorts vårluft man kan huttra sig igenom om man sveper in sig i en filt, serverade The Economist världen för mig. Ett svep kring jorden, ekonomiskt, politiskt, kulturellt.
Och förstås, skriande liberalt. Ibland lånade jag en åsikt. Oftare skakade jag på huvudet. Vi hade det fint, The Economist och jag.
Därför kan jag inte annat än att ta det personligt när Katrine Marçal på sin nya arbetsplats DN nu påstår att ”vi måste prata om The Economist-mannen”. Här har man duckat undan epitet som kulturman, vejat för ”skön snubbe”-loket och med nöd och näppe undvikit att bli mediekillen för att plötsligt krocka in i denna osynliga vägg.
The Economist-mannen, skriver Marçal, är oftast rik. Men framförallt är han en person som helhjärtat slukar allt som står i den mjuka, tunna men välmatade tidningen, där fakta och experter och skarpa liberala åsikter trängs som stockholmare på tunnelbanan klockan 17.13. En tidning han läser lika mycket för innehållet som för statusen det innebär att ha den framför sig på flygplansbordet.
Det går en ilning av igenkänning genom kroppen. Vaga minnesbilder av mig själv stolt instagramande en bild på en belgisk öl och omslaget av den brittiska tidningen, någonstans i luften mellan Berlin och Bryssel. Så mycket man av världen har jag sällan känt mig som då, på väg med stora tankar mellan stora städer. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag var viktig.
Sen blir jag arg. Varför unnar Marçal mig inte denna känsla? Varför vill hon stänga det enda fönstret för oss orika och inte särdeles högerorienterade män iklädda vår enda, skrynkliga studentkavaj med ett ihoprullat magasin under armen att känna oss som att kanske också vi är på väg mot ett champagnemingel på ett toppmöte i Davos. Får man inte det? Verkligen?
The Economist kolporterar en saga, menar Marçal. Den om ”De öppna gränsernas, teknikoptimismens och finansmarknadernas förlovade slut på historien.” Men vem gör inte det? Varenda lifestyleinstagram är en dröm proppfull med liberal ideologi. Varenda kändisprogram. Varenda Hollywoodfilm. I The Economist lär vi ju oss åtminstone något om världen. Någonstans inbillar jag mig att det är bättre.
Vad hände med den där trevliga rutinen förresten?
The Economist började komma sent, på tisdagar veckan efter. Istället för kontinentala cappuccinolördagar tvingades jag nu försöka ta mig igenom 75 sidor av tättskriven liberala förnumstigheter en onsdag efter blodpudding och Netflix.
Jag läser inte The Economist så mycket längre
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
