När den franska extremhögern ska nita Merkel är alla medel tillåtna. Även liberala vänsterargument.
Den lösa sammanslutning som kallas för ”etablissemanget” är en av invandringsfientliga partiers huvudfiender.
För den franska extremhögern har dock etablissemanget antagit en tydlig gestalt. Tyskland i allmänhet, och Angela Merkel i synnerhet, är syndabocken bakom det man ser som en stor europeisk migrantkris.
Härom veckan samlades några av Frankrikes mest högljutt invandringsfientliga röster utanför Tysklands ambassad i Paris för att protestera mot den förda flyktingpolitiken.
Även om inte Nationella frontens ledare Marine Le Pen själv deltog i demonstrationen så har hon kommit att bli talesperson för tyskilskan hos den franska extremhögern. Hon målar upp bilden av ett Tyskland som dikterar villkoren i Europa och förslavar de andra medlemsländerna – i allt från den ekonomiska politiken inom eurozonen till den nuvarande flyktingkrisen.
Merkels nya löfte om att ta emot uppemot 800 000 flyktingar och pröva deras asyltillstånd i Tyskland, i stället för att skicka tillbaka människor till det land de först anlände till, menar man är orsaken till att så många fler nu försöker korsa gränsen till EU.
Le Pen tar också tillfället i akt att klämma dit Frankrikes president François Hollande, som hon menar har reducerats till administratör för en tysk lydprovins.
Nu har ju övriga Europa faktiskt en hel del att gnälla på när det gäller Tyskland. Landets starka ekonomiska utveckling de senaste decennierna har i viss mån skett på bekostnad av övriga medlemsländer.
Den tyska inflationen har konstant hållits under ECB:s krav på två procent, vilket gjort att man kunnat stärka konkurrenskraften hos sin egen industri gentemot andra länders genom att hålla nere lönerna. För stor skillnad i inflationstakt mellan länderna i eurozonen var också en av de viktigaste orsakerna till eurokrisen, något Tyskland i allra högsta grad var medskyldig till.
Tyskland brottas också, liksom övriga Europa, med stora demografiska problem. En åldrande befolkning gör att färre kommer att behöva försörja fler i framtiden. En lösning på det problemet är att fylla hålet av invånare i förvärvsarbetande ålder med invandrad arbetskraft.
Det är mot den bakgrunden man ska förstå Le Pen när hon i ett nytt uttalande sågar Merkels pånyttfödda humanistiska engagemang och anklagar Tyskland för att egentligen bara se till sitt eget egenintresse när det gäller flyktingfrågan: ”Med all sannolikhet tänker Tyskland på sin demografiska dödssjuka, och med all sannolikhet försöker man att ytterligare sänka sina löner och fortsätta att rekrytera slavar via en massiv migration”.
Säga vad man vill om franska extremhögern, den vet hur man får till det där koloniala schwunget i sina drapor.
Hur det egentligen är ställt med Merkels goda intentioner kan man förstås spekulera om. Men att misskreditera etablissemangets humanistiska engagemang är dock en välkänd taktik hos extremhögern i Europa.
I Sverige märks det tydligt i dagens flyktingdebatt, där SD:s argument kan sammanfattas ungefär såhär: ”Enligt etablissemangets humanistiska PK-principer bör vi ge skyddsbehövande flyktingar asyl i Sverige. Eftersom det finns över en miljon flyktingar i världen bör vi enligt den principen ta emot över en miljon flyktingar. Det tycker alla är orimligt, även hycklarna i PK-etablissemanget. Alltså bör vi förkasta den humanistiska PK-principen och inte ta emot några flyktingar alls, utan i stället hjälpa folk på plats. Därför höjer vi biståndet (fast vi egentligen sänker det)”.
Om nu etablissemangets humanistiska engagemang lätt kan genomskådas som hyckleri, vad är då deras egentliga motiv för att föra en generös asylpolitik? I Sverige blir det här något oklart. Le Pen å sin sida ger ett tydligt svar på vilket som är Tysklands egentliga motiv – girighet.
Att bli anklagad för att vara girig svider naturligtvis. Men för att en girighetsdiss ska ha någon umpf så krävs det också att den man anklagar lyckas med att vara girig – det vill säga: tjänar pengar. Det är här som historien utifrån ett svenskt perspektiv tar en intressant vändning.
Le Pen bygger sin argumentation på att det helt enkelt är en god affär för Tyskland att bedriva en generös flyktingpolitik. Mycket talar också för att hon har rätt, det är åtminstone den tes vi på Arena idé driver i rapporten 900 miljarder skäl att uppskatta invandring. Invandring är bland annat ett utmärkt sätt att lösa problemet med en åldrande befolkning, eftersom invandrare i högre utsträckning är i arbetsför ålder än den infödda befolkningen.
Nu har jag inte letat särskilt noga, men en kvalificerad gissning är att det inte finns någon på den yttre svenska högerkanten som skulle gå med på att invandringen är lönsam. Tvärtom, större delen av SD:s budget finansieras just av de besparingar man antas göra på att strypa invandringen.
Hur förklarar man den här skillnaden mellan franska och svenska högerextremister, varför är man så policymässigt osynkade när det gäller synen på invandringens kostnader?
Svaret är nog enkelt. För Nationella fronten är inte den rent ekonomiska aspekten av invandring den centrala stridsfrågan. För dem innebär en generös flyktingpolitik en kostnad för mottagarlandet i vilket fall som helst – ett utspätt folk och en hotad nationell identitet.
Det är ju förstås SD:s världsbild också. Skillnaden är att Frankrikes politiska klimat tillåter att man säger det rakt ut.
Lyckligtvis är det en verklighet som Sverigedemokraterna, enligt Richard Jomshof, måste fortsätta anpassa sig till.
Per Lindberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
