Löfvens dilemma & historiens hjältar

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om de strandade Las-förhandlingarna och konsekvenserna för Löfven, samt liknande historiska ögonblick och vad de lär oss. 

Olof Palme brukade säga: ”man får ta ett helvete i taget”. Det politiska livet består noga besett av en lång radda återkommande vardagsmödor. Politiken är inte alltid det möjligas konst där det är möjligt att dansa omkring med lätt bagage på de saligas ängder. Utan också alltför ofta brandkårsutryckningar som syftar till att lösa nya uppblossade kriser och konflikter. Just därför anar jag att Stefan Löfven drog en suck av lättnad när Preem tog tillbaka sin ansökan om att bygga ut sina raffinaderier i Lysekil. Frågan låg ju på regeringens bord och Miljöpartiet hade knappast accepterat att regeringen hade gett Preem grönt ljus. Det hade blivit rött ljus från de gröna. Ursäkta färgskämtet!

Men så är det dags för nästa svårlösta konflikthärd. Och den är särskilt komplicerad för den socialdemokratiske statsministern. För när LAS-förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv strandade häromdagen hamnade arbetsrätten åter i regeringens knä. I botten ligger Januariavtalet som Stefan Löfven skrev under för att kunna sitta kvar i regeringsställning. Det är nu snabba ryck i stora frågor. Kraven från Centern och Liberalerna på långtgående förändringar ska ske under kort tidsrymd. Det går inte alltid så bra, tänk bara på den genomgripande och katastrofala omgörningen av Arbetsförmedlingen.

En uppluckring av arbetsrätten vad gäller regelverket för uppsägningar vid arbetsbrist och vid personliga skäl är utomordentligt laddade frågor. De delar vänster och höger – och förstås facket och arbetsgivarna.

Att en ledare för Arbetarepartiet Socialdemokraterna, i synnerhet en som har en bakgrund som ordförande för IF Metall, skulle riva upp centrala delar av arbetsrätten är ett slags historiens ironi. Eller kanske snarare tragedi.

Centerns och Liberalernas hårda krav för att inleda ett blocköverskridande samarbete och tolerera en fortsatt rödgrön regering sätter in stöten på en punkt där det smärtar som mest i den röda själen. Den träffar något av arbetarrörelsens kroppspulsåder, den bärande axeln mellan socialdemokraterna och LO. Även om TCO och Saco i grunden har samma syn på LAS och motsätter sig ökad makt för arbetsgivarna så finns en historisk symbolik som man inte kommer förbi. Det var LO som tidigare var den dominerade centralorganisationen på den fackliga sidan och som tillsammans med SAF länge bar den svenska arbetsmarknadsmodellen. LO lyckades också successivt genom hård kamp driva igenom mer jämbördiga relationer mellan de anställda och arbetsgivarna. Saco och TCO glöms ofta bort när högern riktar kritik mot ”fackets makt”. Det är nog delvis taktik. För samarbetet och de historiska banden mellan LO och Socialdemokraterna har nog alltid varit ett spöke som stört den borgerliga nattsömnen.

I somras presenterades så utredningen ”En moderniserad arbetsrätt”. Tidigare hanterades utredningar genom remisser som resulterade i en av regeringen presenterad proposition som riksdagens utskott behandlade och till sist hamnade det slutliga förslaget på riksdagens bord. I den processen fanns möjlighet att förbättra förslag och därigenom bredda förankringen. Men i det här fallet kräver Centern och Liberalerna att utredarens förslag ska godkännas in extenso. De lutar sig mot Januariavtalet där just detta är inskrivet. Socialdemokraterna anser att utredningen går alldeles för långt och skulle leda till att maktbalansen på arbetsmarknaden förskjuts till arbetsgivarnas fördel. Den formuleringen finns också i Januariavtalet. Det är den rödgröna regeringens brasklapp. Läget är alltså låst.

Den första reaktionen efter att förhandlingarna strandade var att parterna borde kunna ges mer tid. Det verkar inte vara aktuellt, alla parter tycks avvisa den tanken, i sig möjligen ett slags förhandlingsspel. Den tidigare finansministern Allan Larsson har på Facebook föreslagit att regeringen tillsätter en medlingskommission, och hänvisar till den så kallade Rehnbergskommissionen som medverkade till en bättre och mer stabil lönebildning i början av 1990-talet. Det är kanske inte någon dum idé.

En sådan kommission kanske också skulle medla i den allt mer låsta svenska politiken.

Löfvens svåra dilemma

Stefan Löfven står nu alltså inför ett mycket svårt dilemma. Om han väljer att inte gå Liberalerna och Centern till mötes lär de band han försökt knyta till ”mitten” definitivt brista. Han får nog ge upp målsättningen att bryta upp blockpolitiken. För lång tid kommer det att bli svårt för Socialdemokraterna att samarbeta med Liberalerna och Centerpartiet. Något de åstundat länge.

Om han å andra sidan väljer att lägga fram LAS-utredningen i ograverat skick lär han få stora problem på hemmafronten. Relationerna med LO kommer att förgiftas under många år framöver. I värsta fall kan samarbetet mellan LO och SAP avbrytas helt och hållet. Jag tror inte att Stefan Löfven vill gå till historien som arbetarledaren som bröt med LO. Något som skulle kunna liknas vid ett slags harakiri.

Jag letar efter historiska paralleller. Tankarna går först till 1920-talet. Det var oroliga tider strax efter demokratins genombrott. Men med den kom nya politiska låsningar och betydande svårigheter att forma stabila regeringar. Minoritetsregeringarna avlöste varandra. Inte sällan handlade stridsfrågorna om arbetsmarknadspolitiken.

I samband med en konflikt i en gruva i Stripa ställde Socialdemokraterna kabinettsfråga om direktiven för arbetslöshetsstöd. Statsministern Rickard Sandler som hade blivit partiledare efter Hjalmar Brantings bortgång avgick efter att ha förlorat omröstningen. Han yttrade då de numera bevingade orden, som jag citerat tidigare: “Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla.”

Inom parantes sagt är Sandler en av 1900-talets mest intressanta politiska gestalter. Han var med och bildade ABF. Han var en genuin folkbildare av klassiskt snitt, en brett och på djupet bildad politiker. Vilken ledare i dag skulle sätta sig och översätta alla tre delarna av Karl Marx ”Kapitalet” under loppet av 18 år eller leda Socialiseringsnämnden i nästan lika många år. Den som inte hinner läsa Yngve Möllers stora biografi om Sandler kan tillgodogöra sig Tore Bergers musikaliska kortversion av Sandlers värv och arv. Den tar bara 8 minuter och 40 sekunder!

Jag kommer också att tänka på den brittiske Labourpolitikern Ramsay MacDonald som i turbulensen efter den stora kraschen 1929 valde att bilda en ”nationell regering” 1931 med några skärvor från sitt eget parti tillsammans med konservativa och liberaler. Han uteslöts förstås ur Labour. Hans nya parti National Labour Party hade inte särskilt starkt stöd varken bland de fackliga organisationerna eller i väljarkåren i stort. Det tog lång tid innan Labour återhämtade sig. Partiet har kanske aldrig riktigt kommit över detta mindre smickrande kapitel i sin historia.

Och vad ska vi säga om Gerhard Schröder? Efter några år som kansler i en rödgrön regering valde att han att försämra trygghetssystemen och avreglera arbetsmarknaden och öppna upp för så kallade korttidsarbeten till låga löner inom ramen för ”Agenda 2010”. Det blev början på SPDs kräftgång. De interna konvulsionerna var betydande och öppnade också upp för Die Linkes framgångar (dit en del tidigare SPD-medlemmar gick). Även i Sverige lurar Vänsterpartiet i den tidigare socialdemokratiska vassen. Och i Storbritannien valde Tony Blair att köra över sitt eget parti och ställde sig på USAs och George W Bushs sida i kriget mot Irak. Vilket var ett historiskt misstag av stora mått. Det har för evigt solkats Blairs historiska arv.

Det finns med andra ord alltid en historisk aspekt som kastar sitt långsiktiga ljus över överväganden och beslut som fattas här och nu. Förr eller senare utfärdar historien ett slags dom även över en avgången partiledare och politiker – och ibland över ett helt parti.

På kort sikt skulle LO:s bidrag i nästa valrörelse vara mindre självklar. Ett scenario som nog oroar Stefan Löfven. Men säkert inte Nyamko Sabuni och Annie Lööf.

Platsens betydelse

Jag noterar att LAS-förhandlingarna i slutskedet verkar har skett i Svenskt Näringslivs huvudkontor på Östermalm i Stockholm. Man får hoppas att det inte var en symbol för under vilka förutsättningar förhandlingarna utspelade sig. Vilken roll spelar platsen?

Parterna har en gång tidigare fått till ett huvudavtal. Det var 1938. Det undertecknades på ”Grand Hotell Saltsjöbaden”, som alltså ligger i Saltsjöbaden, en exklusiv ”förort” till Stockholm. Den är kanske numera mest känd för TV-serien ”Solsidan”. Jag var själv på hotellet för några år sedan. Det var en sådan där konferens som arrangörerna förlagt på det anrika hotellet av nostalgiska svenska-modellen-skäl. Hotellet påminner noga besett om ett palats. Men då, när jag var där, kändes det lite nedgånget och bedagat. När vi gick runt och inspekterade platsens historiska betydelse, var det några andra gäster som pekade på oss och sa: ”Va, är det socialister här?”

Hasse Ericsons förhandlingsteknik

Det berättas att Transports legendariska och skandalomsusade ordförande Hasse Ericson hade en särskild och lite speciell förhandlingsteknik. Han var ju en omvittnat framgångsrik löneförhandlare. Han ska ha suttit tyst timme efter timme och låtit sin bisittare sköta snacket. Först framåt småtimmarna när alla var på väg att somna begärde han ordet och la fram sitt förslag. Han hade då läst av positionerna och hittade en yta som maximerade lönepåslaget i kronor och ören. Det kan vara en anekdot som format en myt. Vad vet jag. I vilket fall som helst tror jag inte ens att Hasse Ericsons taktik hade räckt till i onsdags natt. Förhandlingarna strandade ju redan klockan 24.00.

Arvet från Ådalen

Som så många andra passade jag på att återse platser i Sverige denna corona-sommar 2020. Men det blev också tid att upptäcka nya platser i vårt långa och avlånga land. Det finns så mycket att se.

1976 var jag i Ådalen och besökte platsen där fem människor fick sätta livet till i samband med en arbetsmarknadskonflikt och en demonstration 1931. Jag minns särskilt att vi var vid gravstenen där fyra av de som sköts till döds är begravda.

Minnesmonumentet på platsen för militärens dödsskjutningar restes först 1981 i Lunde. Nu i sommar fick jag se det i verkligheten. Trots att snart 90 år har gått sedan dödsskjutningarna var det en stark upplevelse att komma tillbaka. På platserna där de fem stod som träffades och dog av militärens kulor finns numera en minnesplatta för var och en av dem.

Industriområdet vid älven är nu ute till försäljning. Platsen kändes en smula öde. Men det var en ström av människor som kom dit. Det är länge sedan, men platsen har uppenbarligen fortfarande en stark laddning.

Jag tänkte på att det hade kunnat sluta med en ännu större blodsutgjutelse där och då. För militären slutade skjuta först efter att en ung trumpetare vid namn Tore Andersson blåste eld upphör. Långt senare vittnade han själv:
”Alldeles intill mig, på bara en armlängds avstånd, föll unga flickan Eira Söderberg blödande till marken, och skottsalvorna fortsatte. Då insåg jag intuitivt möjligheten att blåsa eld upphör.”

Tore var ungkommunist. Han ställdes inför rätta för ”egenmäktigt övertagande av militär tropp”:

”Men jag blev friad med hjälp av advokat Branting, son till Hjalmar Branting, och advokat Rudling som klarade upp alltihopa. Och militärens befäl Mesterton fick stå där med skammen.”

Ola Larsmo har i Demokratins genombrott skrivit om hur syndikalisten Frans Johan Gustafsson medverkade till att hungerdemonstrationerna i Västervik inte gick över styr. Det var en underlydande som hindrade sin överordnade från att ge polisen order att skjuta i ett turbulent läge i samband med en demonstration utanför Sveriges riksdag 1917. I Halmstad var det kommunisten Edvin Jansson som manade till lugn vid en strejk i staden 1931. Det var skottlossning även där, den gången från strejkbrytarnas sida. Det var samma strejkbrytare som sedan åkte direkt från Halmstad till Ådalen.

Händelserna i Ådalen medverkande nog till att göra den svenska historiska kompromissen möjlig senare på 1930-talet både politiskt och fackligt. Det är ändå intressant att det var några enskilda personer som vid dessa konfliktladdade historiska tillfällen medverkade till att förhindra ännu större katastrofer. Flera av dem befann sig rätt långt ut till vänster. Kanske hade den svenska historien sett annorlunda ut utan deras agerande. Deras insats och agerande bör nog särskilt hedras så här i efterhand. Allt detta hände förstås i ett helt annat historiskt sammanhang. Men vi kan nog ändå lära oss en del av det som hänt fordomdags. Även när det ser som mest låst ut.