En överraskning i Stefan Löfvens starka tal till S-kongressen var hur familjen genomgående användes som en metafor för samhället. Det är en överraskning värd att analysera. I Sverige är det en metafor som oftast för de politiska tankarna till konservativa strömningar i allmänhet och debattartiklar skrivna av indignerade kristdemokrater i synnerhet.
Många, bland andra Göran Eriksson i SvD och Anne-Marie Lindgren i AiP, gör den naturliga kopplingen till arbetarrörelsens historia. 1928 talade ju Per Albin Hansson om samhället som det goda hemmet som icke känner till några kelgrisar eller styvbarn, vilket förvandlades till den kanske starkaste metaforen i svensk politisk historia: Folkhemmet.
Det är självfallet den naturliga kopplingen. Men jag tycker att det även finns tre andra omständigheter som är värda att framhålla.
1. I anglosaxisk politisk tradition, i synnerhet i USA, har progressiva länge diskuterat hur de ska kunna bryta konservativa tankefigurer. Syftet är att kunna tala om egna politiska värderingar och idéer med hjälp av en populär metafor som alla kan relatera till, som är positivt värdeladdad och omöjlig att vara emot.
George Lakoff är professor i lingvistik, baserad i Berkeley i Kalifornien. Han har skrivit mycket om familjen som politisk metafor, bland annat om hur progressiva kan använda en ”nurturant parent model” för att prata om sina värderingar. Idén är i korthet att föräldrar samarbetar för att motverka företeelser i samhället (ojämlikhet, miljöförstöring) som är skadligt för kommande generationer (barnen).
Stefan Löfvens talskrivare Anders Utbult är väl bekant med Lakoffs teorier. Ordet ”familj” användes inte mindre än 19 gånger än talet. Jag tror att talet delvis är ett försök att pröva Lakoffs idéer i en modern svensk kontext. En bidragande anledning är naturligtvis att en fungerande metafor måste kopplas till en personlig historia. Det för oss till nästa punkt.
2. Stefan Löfvens egen livshistoria är unik och omöjlig att värja sig emot. Så här säger Löfven i talets inledning:
”Kära vänner, mitt liv har varit långt ifrån utstakat. När jag kom till Sunnersta som fosterbarn, Ådalen i Ångermanland, var jag knappt ett år gammal. Inget var säkert. Men mina blivande föräldrar Ture och Iris tog ett ansvar för mig. Jag blev del av en familj och fick en bra uppväxt.”
Jag har satt orden ”inget var säkert” i fet stil. Det berörde verkligen mig. När talaren framför mig var ett år – något yngre än min egen dotter – var hans framtid högst osäker. Men det gick bra, tack vare den familj som han kom till. Sympati och medkänsla växer för talaren – liksom intresset för var talet ska ta vägen. Och den trygghet som han fick av sina nya föräldrar förlängdes sedan på ett naturligt sätt av samhället – också i talet:
”Och ju äldre jag blev, ju fler var det som hjälpte till. När jag började skolan. När jag kunde läsa vidare. När jag fick mitt första jobb.”
Där har Löfven den tankefigur som gör att han sedan kan beskriva sin politiska vision, med hjälp av familjemetaforen, på följande sätt. Jag har markerat olika familjerelaterade begrepp i fet stil:
”Och vill vi att alla människor i Sverige ska vara starka och fria – då finns det inget bättre sätt att se på varandra än som jämlika systrar och bröder. Då ska vi bygga vårt samhälle som vi vill att en bra familj ska vara. En familj där varje människa gör sitt, men där vi också tar ett gemensamt ansvar för varandra. En familj som stöttar den som vill ta nya steg och utvecklas, som hjälper till när flyttlasset ska gå till en annan ort, ett nytt jobb eller nya studier.
En familj som inte överger den som just nu har det tufft, eller lämnar dem i fattigdom eller fas 3 – men som heller aldrig är missunnsam mot den som når framgång. Det är grunden i tanken om samhället som en familj: Din svaghet är allas vår svaghet – men din styrka blir vår gemensamma styrka. Det är socialdemokratisk politik.”
I det här stycket tycker jag att Löfvens politiska vision vävs ihop med hans personliga historia på ett starkt sätt. En möjlig jämförelse är hur Barack Obama tidigt valde att sammanfatta USA:s politiska stämningsläge 2007-2008 i ett ord: ”Change”. Men det var även ett begrepp som passade historien om Obamas liv: En förändringens resa eftersom han är född på Hawaii, hans pappa var från Kenya och han växte delvis upp i Indonesien. Samtidigt finns uramerikanska inslag: Hans älskade mormor Madelyn föddes i Kansas och Obama studerade bland annat i klassiska städer som Los Angeles, New York och Boston – innan han flyttade till Chicago.
I dagens brusiga informationslandskap anses det ofta att den personliga berättelsen måste överlappa med det politiska budskapet. Löfvens tal är ett uppenbart försök att följa den devisen.
3. Valet av en politisk metafor har i bästa fall även en strategisk dimension i arbetet med att öka röstetalet i viktiga väljargrupper. Och det är välkänt att S i sina målgruppsanalyser riktar in sig på en väljargrupp som befinner sig i den yngre medelålder, som återfinns i den breda medelklassen, och som bor i Sveriges större och medelstora städer. Och vad förenar denna breda grupp? Jo, den definierar sig ofta som barnfamiljer – ett positivt värdeladdat begrepp.
Att Löfven genomgående använde en familjemetafor kan därför även ses som ett naturligt sätt att försöka tilltala väljare som måste övertygas enligt partiets målgruppsanalys. Och det är ingenting konstigt med det. Politik – och i förlängningen demokratin – handlar om dialogen mellan väljare och de som vill bli valda. Ska du tränga in med ditt budskap mellan mataffären, falukorven, nattning, och andra halvlek av kvällens Champions League-match så krävs att du skärper ditt tilltal. Jag träffade en holländsk forskare en gång som studerar hur ord, metaforer och budskapsramar uppfattas av våra mänskliga hjärnor. Hon framhöll att en europeisk väljare i genomsnitt tänker på politik ungefär i åtta minuter per vecka. Då gäller det ha en genomtänkt metafor som griper tag, innan ditt budskap konkretiseras.
Till sist: Det finns risker med alla metaforer. En omständighet med Löfvens personliga familjehistoria är att den har ett sorgligt inslag: Fosterbarnet som inte har några egna barn. Som talet var skrivet så vändes den personliga historien snabbt till en positiv politisk berättelse, men det är en omständighet som bör beaktas. Här finns emellertid även en möjlighet: Löfven har bonusbarn via äktenskapet med Ulla, vilket är en naturlig familjesituation i dag. Och i en intervju med Aftonbladet, när Löfven fick en fråga om vad han först skulle fråga Gud om han kom till himlen, så svarade han spontant på följande sätt:
– När kommer Ulla?
”Det kan ju tåras i ögonen för mindre”, konstaterade magasinet Fokus.
Vidare så har vi familjebegreppets konservativa klang. På Twitter syntes en del kritik under talet, men den klingade av när Löfven var så tydlig i flera viktiga frågor som konservativa annars brukar försöka kväva med hjälp av familjebegreppet: Könsmaktsordningen samt kampen mot antifeminism och homofobi.
Om Löfven ska lyckas med sin familjemetafor krävs därför att han även fortsättningsvis är tydlig i just dessa frågor, samt att han betonar att en familj i dag kan se ut på flera olika sätt (vilket följaktligen är naturligt med tanke på den egna familjesituationen).
Och om Löfven kommer att fortsätta att använda familjen som metafor, eller om det ”bara” var ett sätt att hålla ihop hans viktiga installationstal som partiledare, återstår naturligtvis att se.
Fotnot: Texten uppdaterades 15:26 med stycket som avslutas med en länk till Fokus.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
