Makt är alltid svårt att förhandla om

Svenskt Näringsliv ville ändra Lagen om anställningsskydd, Las. LO vägrade. Då reste sig arbetsgivarnas förhandlare och gick. Ungefär så kan man sammanfatta hur förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal kollapsade i förra året.

Sedan dess har Svenskt Näringsliv kampanjat mot Las. Hittills har dock regeringen – förmodligen av taktiska skäl – slagit dövörat till. Men inför en ny mandatperiod, med en ny arbetsmarknadsminister och med stöd från sitt intensiva kampanjande, verkar arbetsgivarna vädra morgonluft. Det är det ljuset man måste betrakta gårdagens seminarium ”Arbetsmarknadsregler under lupp” som anordnades av Svenskt Näringsliv.

Chefsekonom Stefan Fölster redovisade arbetsgivarnas förslag till en reformering av Las: Slopa principen ”först in, sist ut” och inför i stället en turordning som bygger på kompetens. För att motverka ”inlåsningseffekter” bör man införa ett trygghetssystem som följer arbetstagaren trots att man byter jobb.

Det sistnämnda förslaget tror jag även fackföreningsrörelsen skulle vara intresserade av att titta på. Men det är vid det förstnämnda som skon klämmer. Egentligen handlar debatten om två ord. Svenskt Näringsliv vill ändra en formulering i turordningsreglerna i Las från ”tillräckliga kvalifikationer” till ”bästa kompetens”. Kompetensen ska alltså vara helt avgörande, inte tillräckliga kvalifikationer och därefter anställningstid.

Facken ser risker med den till synes harmlösa justeringen av orden, och vill inte ens diskutera begreppet kompetens. Det är luddigt och kan komma att rymma personliga åsikter om egenskaper och beteende som inte har något med skicklighet att göra. Social kompetens eller rent personliga skäl kan bli avgörande för vem som får behålla jobbet, tror LO. Dessutom riskerar makten över begreppet att glida facket ur händerna.

Svenskt Näringsliv tycker att facken överreagerar och sprider bilden av att alla arbetsgivare är elaka, när de flesta i verkligheten behandlar sin personal väl. Facken tycker att arbetsgivarna överdriver problemen med turordningsreglerna, eftersom så många undantag redan görs. Och faktum är att facken redan i dag godkänner tre av fyra undantag från turordningsreglerna. De flesta på grund av att företagen vill behålla nyckelkompetens.

Så vad handlar det här egentligen om? Jo, makt. Och makt är alltid svårt att förhandla om.

Men i debatten om Las riskerar man att missa en viktig punkt, vilket framkom under gårdagens seminarium. Las handlar i första hand om fasta anställningar, inte om visstidsanställningar.

Sverige har i dag en lagstiftning som ger väldigt stor trygghet för den som har en fast anställning. Tryggheten i den anställningsformen är bland de högsta i OECD. Samtidigt har vi bland de mest otrygga formerna för visstidsanställning. Där ligger vi i botten om man jämför med OECD. Faktum är att skillnaden i trygghet mellan de båda anställningsformerna är större i Sverige än i något annat OECD-land.

Detta är ett problem. Det ger inlåsningseffekter eftersom folk inte vågar säga upp sig. De har också fått till resultat att utsatta grupper på arbetsmarknaden – ungdomar, invandrare och kvinnor – i högre utsträckning än i något annat OECD-land i dag är anställda i otrygga anställningsformer.

Men vad är då problemet? Att vi har trygga fasta jobb? Eller att vi har otrygga visstidsanställningar? Det förstnämnda enligt Svenskt näringsliv. Det senare enligt facken.