Var blev alla trubadurer av?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om moderater i Farsta, Leonard Cohen och vem som numera är den verkliga oppositionsledaren i vårt land.

Dom kallar oss mods – igen

Ulf Kristersson blev i varje fall bjuden till Carl Bildts 70-årsfirande på det där slottet i Italien häromveckan. Enligt tidningsuppgifter var det många gamla moderata före detta stjärnor på slottet denna helg. Men fler gamla än nya moderater, skulle jag tro.
Moderaternas eller den politiska högerns moderna historia ramas in av två betydelsebärande partiledarstrider. Den första utspelade sig på en moderatstämma på Farsta Gymnasium 1970. Redan placeringen säger väl något om tidsandan; vilket parti skulle förlägga en stämma där i dag? Under dramatiska former avsattes Yngve Holmberg som partiledare. In kom Gösta. Gösta Bohman. Det kommande decenniet skulle moderaterna ta sig ur sin långa svacka och växa till det största borgerliga partiet. Nu var det slut på kryperiet för Socialdemokraterna och socialismen, något föregångarna Gunnar Heckscher och Yngve Holmberg ansågs ha representerat. De var ljusblå. Nu tog de mörkblå över.
Bohmans grundhållning var att om socialdemokraterna närmade sig moderaternas position i någon fråga skulle moderaterna ta ytterligare ett steg till höger. Den traditionen fick vi en liten påminnelse om när moderaterna häromveckan hoppade av samtalen om gängkriminaliteten. Samtal som Ulf Kristersson själv hade föreslagit och initierat.
Nu tvekar partiet om att vara med i den parlamentarisk kommitté som ska utreda migrationspolitiken. Moderaterna har redan hoppat av förhandlingarna om höghastighetståg. Ulf Kristersson har samlat många av moderaternas så kallade liberala intelligentia kring sig, som inte kom i fråga under Reinfeldts tid. Nu talar ledande moderater om ett ”Juholt-läge” i partiet. Men Christian Sonesson, det moderata kommunalrådet i Staffanstorp som styr ihop med Sverigedemokraterna, tycker i en artikel i Svenska Dagbladet att partiet gått från klarhet till klarhet: ”Det är jättebra att partiet lyssnar på folket och sänker bränsleskatten till exempel.”

”Dom är ju socialister dom där folkpartisterna.”

För moderater av den gamla skolan har Gösta Bohmans partiledarperiod en nästan messiansk betydelse. Det var då moderaterna växte från ett marginaliserat till ett statsbärande parti. Trots att han var en på många sätt knepig person, kolerisk och oberäknelig, vilket det finns många interna vittnesmål om. Jag intervjuade själv honom en gång, han hade fortfarande ett arbetsrum i riksdagen, det var väl någon gång 1990 eller 1991. Jag frågade honom vad han tyckte om ”Ny start för Sverige” som Carl Bildt och Bengt Westerberg hade skrivit ihop. Han svarade: ”Det kommer aldrig att gå, dom är ju socialister dom där folkpartisterna”.
Den andra avgörande personstriden utspelade sig i ungdomsförbundet då Fredrik Reinfeldt 1992 i det beramade ”Slaget i Lycksele” avsatte Ulf Kristersson. Reinfeldt var ingen duvunge, men en politiker av en annan taktisk ull. Kanske var det där och då som de ”nya moderaterna” tog form. Men var det en parentes i moderaternas historia? Nu är arvet från de nya moderaterna bortsopat, på samma sätt som New Labour nästan är pestsmittat i dagens Labour. Inte så konstigt att varken Fredrik Reinfeldt eller hans efterträdare Anna Kinbergs Batra var nerbjudna till Carl Bildts fest i Italien.
Men här hemma i gamla Svedala är det inte direkt någon moderat feststämning, även om Ulf Kristersson fick sin revansch och blev partiledare till sist. Utspelen från Kristersson har duggat tätt inför veckans partistämma i Västerås. De har en gemensam nämnare; nu är det rättning höger som gäller på alla fronter. Kanske i Bohmans anda. Det är en kombination av traditionell högerprofilering vad gäller brott och försvar och fortsatt liberaliseringen av det ena och andra. Liberalkonservatism 2.0, men med mer av det mesta.

Jimmie Åkesson är oppositionsledare

Men nu handlar det inte bara om att förhålla sig till socialdemokraterna för M, utan kanske främst om att försöka förhindra att KD eller SD tar kommandot på högerkanten. Det är alltid mycket fokus på att socialdemokraternas tappar arbetarväljare till Sverigedemokraterna, vilket förorsakar en närmast existentiell politisk ångest för vänstern. Jag kommer att tänka på Kjell Höglunds låt som lyder ”Höglund har blivit gammal – och reaktionär”.
Men moderaterna är hotade på sin politiska hemmaplan. Jag lyssnade på partiledardebatten i veckan. Sorry, Ulf Kristersson men du är faktiskt inte oppositionsledare längre. Han heter numera Jimmie Åkesson. Han är som en gammal moderat av säg Gösta Bohmans typ. Stabilt långt till höger. Populistisk så in i Norden. Han gör ständiga utfall mot den föregivet socialdemokratiska maktapparaten. Som det inte är så mycket med numera. Den här gången påstod Åkesson att det nästan bara är socialdemokrater som får bli regionala skyddsombud, vilket verkar vara skälet till att SD nu vill avskaffa dessa. Vilket förstås är fake news. Men varför spräcka en bra historia? Åkesson är effektiv, populistisk, skrupellös och tänjer på sanningen långt över det acceptabla. Men han är vår tids Gösta Bohman, om man adderar ett mått av ”folklighet”, främlingsfientlighet och invandrarmotstånd. Gösta Bohman på sin tid kunde i en av sina böcker skriva att den tidigare LO-ordföranden Arne Geijer kritiserat LO under den stora arbetsmarknadskonflikten 1980. När en journalist påpekade att Geijer avled redan 1979, svarade Bohman: ”Men han sa ju det!” Bohman hävdade att kärnkraft var mindre farligt än att cykla. Och han slogs för sin rätt att få dumpa sin avföring i den stockholmska skärgården. Sådana saker.
Ulf Kristersson är inte någon ny Bohman, trots sina högerinstinkter och förflyttning mot gamla liberal-konservativa positioner. Han låter mer som en föreläsare på ett seminarium än som en politiker. ”Slaget i Lycksele” innebar också ett hack i karriären. Som fortfarande kastar sin skugga över Moderaterna. Dom drömmer kanske fortfarande om att någon ska stiga ut ur de historiska skuggorna. Även om väl knappt någon minns partistämman på Farsta Gymnasium. Eller ens varit där.

Kungen träder fram igen

Lars Tobisson var i alla fall på plats i Farsta. Men han blev aldrig minister. Kanske var han för mycket gammal statsvetare. Men han var och är påläst och utredande till sin natur. Nu har han gett ut ännu en bok, den här gången på Timbro förlag: Reflektioner om politik. Elva essäer om idéer och reformer. Han står så att säga fast vid de gamla moderata positionerna efter Fredrik Reinfeldts utflykter i mitten rike: ”Efter alla åsikts- och positionsbyten i trianguleringens tecken kände väljarna en osäkerhet om var partiet egentligen stod.”
Tobisson redogör bland annat för den så kallade Torekovskompromissen som slöts på Hotell Kattegatt i Torekov då 1974 års regeringsform manglades igenom. Överenskommelsen präglades av den radikala tidsandan. En konsekvens blev att talmannen tog över många av kungens uppgifter. Efter turbulensen efter 2018 års val öppnar Tobisson för en återgång till gamla tider: ”Frågan är om det är alldeles otidsenligt att begära att monarken, som kan förutsättas vara på plats när det gäller, gör rätt för apanaget genom att fylla samma funktion vid regeringsbildningen som sina utländska kollegor.” I vissa politiska rum och politiska kretsar är det som om tiden har stått stilla.

Män med gitarr…

Var blev alla trubadurer av? Med skägg och en gitarr på den ofta rätt stora magen. Trubaduren Sid Jansson har precis gått bort. Han var en spelman i själ och hjärta och en fantastisk personlighet. Själv växte jag upp med alla dessa samkväm då vi satt och lyssnade på gitarrmän som sjöng in oss i den svenska vistraditionen och en och annan ny låt. Det fanns förstås också kvinnliga trubadurer, som Jeja Sundström. Men annars var det rätt många män med gitarr. De sjöng förstås särskilt om sådana herrar som Gösta Bohman. På Bengt Sändhs och Finn Zetterholms skiva Folklår, våra allra fulaste visor”minns jag ”Rullan går på G Bohmans vind”. Å andra sidan gjorde Eddie Meduza ”Rösta på Gösta”, Moderaternas slogan 1976. Men han var inte någon trubadur direkt.
Men numera ser jag ofta unga män på stan, inte minst på Södermalm, som påminner mig om den här tiden. Det är män med skägg vart man ser. Någon hävdar att hipstern är en produkt av nyliberalismen och välfärdssamhället. (!) En annan menar att hipstern är ett uttryck för ökad ekonomisk och social osäkerhet, att klassresorna inte ter sig lika enkla och självklara längre. Åter en annan att hipstern representerar en ”privatisering”. Jag vet inte. Dom har i varje fall ingen gitarr på magen. Än.

När debatten går i spinn behöver politiken lugna ned sig

I veckan kom SNS med ett intressant papper om ”Det statliga kommittéväsendets förändring 1990 – 2016.” Det låter kanske inte så upphetsande. Men det är en viktig studie. Andelen parlamentariska kommittéer som inkluderar representanter från flera riksdagspartier har blivit allt färre. Det brukade vara ett forum för kunskapsutbyte och dialog, som ofta bar vidare in i politiken i form av kreativa kompromisser. I dag är de statliga utredningarna som regeringen tillsätter ofta rena beställningsverk och inte sällan ledda av en enda person. I en tid när det politiska klimatet blir allt mer konfrontativt finns behov av utrymme för samtal och dialog. När debatten går i varv och inte sällan i spinn behöver politiken och politikerna lugna ned sig.

Ett perfekt läge?

I veckan skrev Mats Wingborg här på Dagens Arena om kaoset på arbetsförmedlingen apropå den av Centerpartiet framtvingade totala omläggningen av verksamheten. I Dagens Industri rasar även Företagarnas VD Günter Mårder mot reformeringen av arbetsförmedlingen, och beskriver det som en forcerad reform som kan leda till fullständigt kaos. Mårders lösning är att reformen ska förankras ”högerut” och kräver en ”panikartad insats” av den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark. Men hon är på semester. Hennes statssekreterare Roger Mörtvik säger till Dagens Industri: ”Hon har jobbat otroligt intensivt perioden innan och just nu är det lite väntan på Arbetsförmedlingens avrapportering. Det är perfekt läge.”

Elledningarna på Hydra

Jag blev starkt berörd av den nya filmen om Leonard Cohens och Marianne Ihlens kärleksrelation och liv på den grekiska ön Hydra på 60-talet. Där etablerades då en konstnärskoloni, en glänta i historien då några människor sammanstrålade, vid sidan om resten av världen, på denna undersköna plats. Miljön på Hydra präglades av gränslöshet, droger och så kallade öppna relationer.
Det är en vacker men inte enkel kärlekshistoria. En berättelse om den egofixerade, egensinnige, kvinnoslukande mannen och sedermera världsberömda artisten och hans musa som kanske också var medskapande när konstnären blev till. Det hela är smärtsamt att följa och se. Inte minst för att så många gick vilse i drogerna. Mariannes son från ett tidigare äktenskap har levt huvuddelen av sitt liv på olika institutioner.
När Marianne låg för döden skrev Leonard ett sista brev till sin gamla kärlek, han dog själv tre månader senare: ”I want to wish you a very good journey. Goodbye old friend. Endless love, see you down the road.”
Marianne lever vidare i sånger som ”So long Marianne” och ”Bird on a wire”. Den senare sägs handla om de elledningar som sattes upp på ön på Mariannes och Leonards tid. Jag var på Hydra första gången på 1980-talet. Jag minns att folk fortfarande pratade om Cohen och hans hus, ingen nämnde Marianne. Hon hade åkte hem till Norge, börjat jobba som sekreterare och gift om sig.
Första kvällen på Hydra gick strömmen. Jag fick gå hem i totalt mörker. Det påstods att en katt hade hoppat upp på de där elledningarna och kortslutit elen. Nästa dag när solen gått upp upptäckte jag att jag hade promenerat längs ett stup. Men det tog inte slut där. Livet gick vidare.