HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om en återträff med journalisterna som på 1970-talet skulle ändra världen via Gnistan, Stormklockan och Rödluvan, men fick framgångsrika karriärer långt utanför de maoistiska tidningarna.
Det var en vårkväll i mars detta nådens år 2022. Svensk mediehistorisk förening hade bjudit in till ett samtal om »Maoistiska tidningar som plantskola för en ny generation journalister«. Jag tog plats i Katasalen i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Det kändes nästan som en återträff för den Kinainspirerade delen av 70-talsvänstern. Även om jag skådade en och annan förtappad reformist i den gråsprängda publiken. Till och med moderatorerna medverkade i de maoistiska tidningarna när det begav sig. Men Gunnar Nygren är numera professor emeritus. Ola Sigvardsson har varit chefredaktör för liberala Östgötakorrespondenten, jobbat på Dagens Nyheter och under en tid varit pressombudsman. En gång var det Gnistan och Rödluvan som gällde. I en annan tid, i en annan värld.
Många övertygade kommunister gjorde senare i livet en framgångsrik karriär i medievärlden. Den maoistiska miljön i Stockholm blev en särskilt viktig plantskola för de etablerade medierna. Det var – och är – ju i huvudstaden de flesta mediejobben finns. Maoisternas tidningar drog uppenbarligen till sig många driftiga och duktiga ungdomar. Kanske spelade en hög arbetsmoral in. Mats Örbrink, en av panelisterna, framhöll att det söps som tusan på Aftonbladet, där han sedermera hamnade. Maoisterna tog färg av arbetarrörelsens skötsamhetskultur och drack inte på jobbet, knappt ens på kvällarna heller. Så det gick bra för många av dem. Robert Aschberg blev ett tidigt TV-ankare i den framväxande kommersiella tevevärlden, Pelle Andersson startade Metro och blev miljonär på kuppen, Peder Kadhammar är numera på Aftonbladet, Jörgen Widsell startade tidningen Z och Göran Rosenberg drog igång Moderna tider (både inom Stenbecksfären). Och förstås gick det bra för Jan Guillou, den kaxigaste och mest självmedvetna av dem alla. Och inte att förglömma Aftonbladets chefredaktör Thorbjörn Larsson. Liksom för många andra
Ja, det gick bra för de forna maoisterna trots pinsamma politiska blindskär i början. Nu sitter några av dem i Katasalen. De flesta är i pensionsåldern. Jag kommer osökt att tänka på filmen Sista natten med gänget. Det här maoistiska gänget jobbade ihop några år och spreds sedan för vinden. Livet rymmer också uppbrott och avsked. Personer man delat liv med några år hittar senare andra stigar i livet. Peppe Engberg, en av panelisterna, citerade Anders Sundelin, nu författare men som började på Gnistan: »Det är som vi aldrig har funnits!«.
»Så känner jag också«, sa Peppe Engberg.
Det förflutna är fjärran och främmande, kan nästan upplevas som overkligt i efterhand. Har det verkligen hänt? Har den Kinatrogna vänstern verkligen funnits i verkligheten?
Och sedan gjorde Engberg ett slags bokslut över det som hände sedan:
»Vi förlorade. Vi hade våra rötter i upplysningen och hos Voltaire och Diderot. Det var den romantiska vänstern som faller tillbaka på Rousseau som vann.«
Det där kan förstås diskuteras. Men faktum är att maoismen som företeelse och organisation sedan länge är stendöd. Såväl partierna som organisationerna har upphört att existera för länge, länge sedan.
Peppe Engberg som aldrig varit en blyg viol hävdade att Gnistan var den ”bästa vänstertidningen, den bäst redigerade”. Han berättade att han blev stolt när Expressens Pelle Wendel kallade honom ”B-journalistikens Ronald Reagan”. Pelle Wendel dog för 17 år sedan, men Engberg hade med sig Wendels gamla kavaj som han stolt visade upp.
Jag satt där och lyssnade på gamla anekdoter. Och tänkte att i varje politisk konjunktur drar några tidsandan till sin spets. Så var det även under vänstervågen. En del blev kvar där i politikens tassemarker, andra ändrade sig och gick vidare. Ett annat intressant historiskt exempel är de som drog iväg under den nyliberala skördetiden i början av 90-talet. Christian Gergils hade som ung medlem i Fria Moderata Studentförbundet i Stockholm börjat sälja sprit på Stockholms gator, det rådde förstås ingen brist på alkohol här i landet. Det hela var en symbolisk och politisk protest mot statens ”förtryck”. Jag kan personligen tänka mig viktigare saker att göra uppror mot. Sedan bildade han Frihetsfronten. Den där fronten var till skillnad från de maoistiska fronterna ett uttryck för någon slags anarkoliberalism. Frihetsfronten drev också svartklubben Tritnaha, som under några år var belägen nära vårt dåvarande hem vid S:t Eriksplan. På morgonkvisten kunde man stöta på eftersläntrare som stapplade ut från klubben. En gång var jag där och debatterade frihetens villkor med Timbros dåvarande VD Mats Johansson. Arvodet bestod av en flaska whisky som arrangörerna sa sig ha införskaffat utan att staten kunnat beskatta den. Jag tror att Johan Norberg, senare ståndaktig nyliberal debattör och författare, var där.
Vi hade dunderfel om Kina. Det var tur att vi inte vann!
Liksom Mats Hinze som var med och grundade rave- och technoklubben Docklands. Han misstänktes senare för en rad attentat som ska utförts i protest mot att Stockholm sökte OS 2004. Men han knöts bara till en brand i tennishallen på Lidingö. För vilket han dömdes till sju års i fängelse varav han satt av fyra. Det skulle vara intressant att lyssna på vad det där gänget tycker och tänker i dag och om hur det gick till på svartklubben och i Frihetsfronten.
Jag skulle gärna också lyssna på några i den globaliseringskritiska vänstern som samlades i Göteborg 2001 då allt gick överstyr och engagemanget tappade kraft. Med stor säkerhet var många driftiga personer aktiva i de där miljöerna också, men vart tog de vägen sedan? I vår tid har delar av den högerpopulistiska rörelsen rört sig allt längre ut på högerkanten. Konkurrensen om själarna kan vara självförstärkande, kan trigga en tävlan om att ”vara värst”. Precis som vänstern har de byggt upp sin egen medievärld, men nu på YouTube och sociala medier. Så under varje epok finns det alltid några som dras till de politiska utkantsområdena, antingen i enskild eller samlad tropp.
Och det fanns åtskilliga vänstertidningar att skriva i på 1970-talet, inte undra på att det skolades fram en hel del skribenter och författare. Och maoisterna hade ett eget litet men ändå ganska stort medialt universum. Folket i Bild Kulturfront och Gnistan var väl de mest betydelsefulla upplagemässigt som nådde utanför de närmast sörjande. Båda hade under glansåren imponerande upplagesiffror. Gnistan kom ut i nästa 20 år och ska 1976 ha haft en upplaga på 18 000. Det var fler än de som röstade på tidningens ägare Sveriges kommunistiska parti (SKP) i valet samma år. Hur kunde så få åstadkomma så mycket trots att väljarstödet var så tunt? Den opinionsbildande inverkan var under alla omständigheter nog omfattande. Under 1970-talet var det nog i hög grad vänstern snarare än socialdemokratin och borgerligheten som satte agendan. Men vänsterns tidningar och organisationer ägde inte bestånd.
Maoisterna sa sig i alla lägen stå på ”folkets” sida. Ola Sigvardsson undrade om inte den hållningen passade in i den journalistiska ideologin om att granska makten. Men han fick väl inte riktigt något svar. Var det därför gamla Gnistan-journalister blev så framgångsrika i en tid när journalistiken professionaliserades och blev allt mer maktkritisk.
Vad tog det här gamla Maogänget med sig i sitt fortsatta liv och journalistiska arbetsliv? Alla på seminariet verkade överens om att det framför allt var det journalistiska hantverket. Och journalistiken på exempelvis Gnistan var väl inte så mycket att skämmas för. På den punkten var panelen enig. Om man bortser från alla internationella frågor där de var naiva och godtrogna. De verkade också eniga om att allt ändå var värre på Folket i Bild Kulturfront som ”styrdes från Mariefred”, det vill säga av Jan Myrdal. Gnistan ljög aldrig. Men som Jeanette Gentele uttryckte det var Jan Myrdals böcker om Kina bara ljug.
»Vi hade dunderfel om Kina! Och fel i många andra saker. Det var tur att vi inte vann!!«
Sa Peppe Engberg.
Då hördes ett bekräftade men lamt »ja« genom publiken. Inte som ett stolt bifall, utan mest som en utandning eller en suck.
»De flesta av oss blev goda demokrater«, framhöll Mats Örbrink, »när vi väl tog oss ur bunkern«. Han började på Gnistan, startade Rödluvan och gick sedan över till Folket i Bild, där Myrdals regemente förpestade redaktionslivet. Sedan gick han via Aftonbladet till den kommersiella tv-världen.
Vi fick inte några terrorister i Sverige som i många andra länder. Det ska vi alltså tacka Gnistan för.
Paul Ronge blev en energisk murvel på Aftonbladet och Expressen, men arbetar nu med egen låda som kris- och PR-konsult. Han lyckades först bli portad från A-pressens centralredaktion för att ett halvår senare blir anställd på samma redaktion. Rätt imponerande får man säga. Tiden på Stormklockan (MLK:s tidning) var däremot ingen journalistisk höjdare. Men han sa sig haft nytta av den ”dialektiska materialismen” under alla konflikter i kvällstidningsvärlden och i sitt jobb som konsult. Jag hade inte förstått att det marxistiska filosofibygget kunde komma så väl till pass. Men jag kanske är mer befryndad med den dialektiska kompromissen.
Ylva Mårtens skrev i Rödluvan och blev sedan journalist på Sveriges Radio med fokus på barns perspektiv och rättigheter. Hon lyfte fram sitt engagemang för att ge röst åt de röstlösa och att ha en vinkel som journalist. Hon hade som ung läst Göran Palms ”En orättvis betraktelse” men gick sedan en studiecirkel i marxism-leninism med Anders Carlberg som cirkelledare. Carlberg var ju känd som ledare för Kårhusockupationen 1968 men startade senare Fryshuset. Hon testade platåskor och skrev om knottriga kondomer i Rödluvan.
Jeanette Gentele började på ungdomsradion i Umeå inte så många inslag om hästar för tjejerna och mopeder för killarna, men desto fler reportage om 70-talets strejkvåg.. Sedan fick hon jobb på Gnistan i konkurrens med Thorbjörn Larsson. Gnistan, framhöll hon, skrev direkt från verkstadsgolvet, SKP ville ju göra facket till en kamporganisation. Vänstern såg i grund och botten strejken som vägen till socialism. Men strejker har aldrig varit en kungsväg till framgång. Ungefär som försvaret är ett vapen man helst inte vill använda, och när det kommer i bruk kan mycket gå åt helvete. Hon tröttnade till slut på SKP:s lojalitet med Kina och gick till ”Råd och Rön” och sedan Svenska Dagbladet och var under många år filmskribent.
70-talsvänstern var en rätt maskulin historia. Men en vårkväll i mars några decennier senare var det i varje fall 40 procent kvinnor i själva panelen, det vill säga mer jämställt retroaktivt. Både Jeanette Gentele och Ylva Mårtens har varit journalistiken trogna.
Och hur är det med vänsterns skuld? Mats Örbrink kände ingen skam över sin tid i vänstern, ”även om vi i viss mån bidrog till att vilseleda folk om hur totalitära system fungerade”. Maoisterna höll ändå stånd mot våldet. Vi fick inte några terrorister i Sverige som i många andra länder. Det ska vi alltså tacka Gnistan för. Och själv blev han vaccinerad mot totalitärt tänkande. Jag kan i och för sig tänka mig bättre sätt att förslösa sin ungdom på. Men det finns kanske sämre också, sett till vad som hände sedan med det gamla Maogänget.
Till sist sa Paul Ronge att i ett avseende hade i de varje fall helt rätt. Kriget i Ukraina visar att Ryssland är ett socialfascistiskt och imperialistiskt land. Efter 45 år var det nu uppenbart att de sedan hade gjort rätt analys. Det är en rätt klen tröst. Man belönas sällan i efterhand. Särskilt de som känner att den vänster som fanns kanske aldrig har funnits.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
