FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling kollar in den nyväckta klappjakten på public service. Och anar en felaktig bild av sanningsbegreppet.
För mindre än ett år sedan rådde närmast konsensus kring public service i Sverige. En parlamentarisk utredning hade slagit fast framtiden, och allt verkade frid och fröjd när riksdagen röstade genom den nya finansieringsmodellen. Men det var då. Sedan har såväl M som KD bytt linje och sällat sig till SD, där de starkaste kritikerna av public service har huserat det senaste decenniet.
Det ändrade politiska landskapet föranleder nu vissa intressanta reaktioner, som denna debattartikel från SVT till exempel. Varför är det så tyst från vänster och mitten, frågar debattörerna som naturligtvis noterat att det alltså är desto livligare på högerflanken. Men även om bolagen SVT, SR och UR är de gemensamma målen för det konservativa blocket så är inte drivkraften homogen. Här samsas tvärtom en rad olika angreppsvinklar. Några vill begränsa public service utifrån att det skadar en fri konkurrens, andra utnyttjar den nya avgiftens möjligheter till skattepopulism (Vanligt läte: Pengarna kan gå till något bättre). Mest påtagligt är dock mantrat om saklighet. Att bolagen inte klarar av att vara neutrala och sakliga. Åtminstone inte på det sätt som riksdagen fastslagit. Och som den statliga Granskningsnämnden ska bevaka.
SD har ju länge drivit linjen att det behövs starkare granskning av innehållet. I deras årliga mediemotion i riksdagen står sedan flera år:
Vi föreslår att det, åtminstone vad gäller public services nyhets- och faktaförmedling, ska finnas ett samhällsorgan som genomgående kontrollerar saklighet och informations korrekthet i de fall en anmälan gjorts. Detta skulle kunna göras genom att granskningsnämnden, eller ett specialinriktat organ, sätter samman ett vetenskapsråd som får till uppgift att kontrollera anmälda programs eller reportages saklighet.
Det kanske låter klokt att låta vetenskapsmän faktagranska varje anmält inslag utifrån saklighet, men i själva verket bygger sådana här förslag på rätt stora tankevurpor. Långt från all journalistik kan enkelt granskas utifrån en sådan svartvit syn på saker. Tillvaron är liksom lite mer komplex än så. Ta bara klimatfrågan som exempel. Eller den om migrationen. Fakta blandas med åsikter och värderingar, och så ser samhällsdebatten ut i de flesta frågor. Och så bör saker skildras för att främja fortsatt diskussion.
Men framför allt bygger förslag som SDs på en tanke om att journalister inte vill återge korrekta fakta som går att kontrollera, och att det därför krävs ett organ som tar dem i örat. Det är emellertid en felaktig och direkt skadlig bild av redaktionell process. Ingen journalist vill återge felaktig fakta. Svårare än så är det inte. Ibland blir det fel. Så är livet. Då rättar vi, om möjligt.
Den som när en önskan om ett vetenskapsråd som ska rensa ut lögner och förfalskningar från public service har antagligen en bild av att det bara finns en sanning. Vilket det ju sällan gör. Vi vet dock att grupper som drivs av en stark tro på en allt annat överskuggande sanning inte är de mest konstruktiva att bygga ett demokratiskt samhälle kring.
Det är på sätt och vis logiskt, i en tid där polariseringen ökar, att public service blir politiserat. Det är ju i grunden en risk med politiskt styrda medieföretag. När några partier börjar driva en linje om förändring öppnas Pandoras ask. Allt blir partipolitik vilken ställning du än intar. Att som SVTs företrädare då ropa efter mot-röster känns inte så klokt. Åtminstone inte om du som publicist vill hålla politiken borta från journalistikens innehåll.
Och det är kanske den enda sanning vi behöver i dagsläget.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
PS Varför inte stötta en riktigt fri press utan direktiv från något parti eller riksdag? Nu kan du även bli månadsgivare via giro. Alla bidrag välkomnas!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
