Med uppenbar brist på sanning och stil

I förra veckan skrev jag en ledare utifrån en radiodebatt i vilken den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson deltog. Radiodebatten handlade om Republikernas osmakliga försök att hindra minoriteter och studenter från att rösta i presidentvalet 6 november. Din rättighet att rösta oavsett hudfärg är en fråga som berör mig djupt.

I debatten behandlades sanningen styvmoderligt av Poirier Martinsson, vilket jag redogör tydligt för i min text. Jag anser att du ska hålla dig till fakta när du som ”expert” får uttala dig om ett viktigt politiskt skeende.

I dag svarar Poirier Martinsson på min ledare i en krönika på SvD:s ledarsida. Hans text är uppseendeväckande på flera sätt.

1. I radiodebatten påstod Poirier Martinsson att det är lätt att skaffa ett ID-kort i USA. ”Man får det gratis” och ”behöver bara fylla i ett papper och lämna in ett foto”, fick vi höra. I min ledare förklarar jag att flera domstolar nu stoppar Republikanernas försök att införa ID-kort eftersom det är [trumvirvel] för dyrt och omständligt. Poirier Martinsson nämner inte detta och jag vidhåller att han vilseledde lyssnarna med sitt påstående.

2. Jag konstaterar vidare att Poirier Martinsson har skrivit ytterligare en text utan att ta avstånd från Republikanernas väldokumenterade ansträngningar som syftar till att hindra bland annat etniska minoriteter från att rösta. Även Republikanerna själva erkänner att syftet med ID-korten är att ge valsegern till Romney. Varför försvarar Poirier Martinsson dessa ansträngningar?

3. Poirier Martinsson hävdar i sin text att jag oroar mig för att Studio Ett ska bli som Fox News bara för att han får vara gäst i programmet. Det har jag självfallet aldrig hävdat, och det är inget som håller mig sömnlös. Min poäng är att du som gäst i public service ska undvika att vilseleda lyssnarna, och jag reagerade i synnerhet på att utvecklingen med ”voter suppression” i årets amerikanska valrörelse försvarades ”med osanning, eller oroväckande okunskap, i svensk public service” (citat ur min ledare).

4. Poirier Martinsson hävdade i radiodebatten att i Texas är ett student-ID bara ”en liten pappersbit man skriver sitt namn på”. Jag kollade det påståendet, som jag tyckte lät konstigt, genom att kontakta två av delstatens största universitet. De har naturligtvis ID-kort som är laminerade med foto. I sin krönika skriver Poirier Martinsson att de inte hade ordentliga ID-kort när han var på ”högskolan i Austin”. Jag tycker inte att den upplevelsen räcker för att underbygga ett generellt påstående om att student-ID i Texas hösten 2012 består av en pappersbit. Han använde sin auktoritet som ”USA-expert” baserad i Austin till att vilseleda lyssnarna, anser jag. (Om dessa student-ID ska räcka som legitimation i exempelvis en vallokal är en annan fråga, jag vänder mig alltså mot Poirier Martinssons generalisering).

5. Poirier Martinsson påstår avslutningsvis i sin krönika att det är ”god och folkbildande” journalistik som stör undertecknad. Jag ska tydligen vara upprörd över att svenska medier har blivit bättre på att bevaka hela den politiska skalan (från vänster till höger) i USA. Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Jag älskar och konsumerar all möjlig god journalistik om USA, oavsett om det handlar om Occupy Wall Street eller Tea Party-rörelsen. Och det var ju en av anledningarna till att jag skrev min ledare: Journalistik ska vara av god kvalitet och sanningsenlig – även när den handlar om röstlagar och ID-kort i USA.

Till sist: Poirier Martinsson avslutar sin krönika med att kalla mig ”karriärsosse”. Det är en anklagelse som hamnar lite snett, inte minst eftersom jag inte har ett enda uppdrag för S – och trivs med det. Men Poirier Martinsson väljer alltså att avsluta sin text med vad som bör vara avsett som ett invektiv. Jag väljer att glatt konstatera att så kan det tydligen gå för den som skriver en text om historiens hemska skuggor i årets amerikanska valrörelse – och om tonen i svensk politisk debatt.