Mer av samma medicin ger en ännu sjukare skola

Offentlig verksamhet är inte företag, hur gärna än ekonomer vill få in den i marknadsmodeller.

Forskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl skriver i dag på SvD debatt att styrningsprincipen new public management bör bli styrande för den svenska skolan.

Med »resultatmätning, ansvarsutkrävande, konkurrens och traditionella managementmetoder« kommer det vara möjligt att vända den negativa utvecklingen i skolan, menar de båda forskarna. De ser det dessutom som något positivt att lågpresterande skolor väljs bort till förmån för högpresterande.

Det är uppenbart att forskarna uppskattar marknadiseringen av den svenska skolan och vill nu ge den sjuka skolmodellen mer av samma medicin.

Men, offentlig verksamhet är inte företag, hur gärna än ekonomer vill få in den i marknadsmodeller. De som arbetar inom verksamheter styrda av new public management vittnar om ökade administrativa bördor och en liten möjlighet att använda sina kunskaper.

Bo Jansson, ordförande för Lärarnas riksförbund, varnade redan för tre år sedan för att lärarprofessionen blivit kidnappad av administrativa uppgifter och tvånget att mäta allt.

Fackbossen efterfrågade emellertid mycket av det som Heller Sahlgren och Jordahl ropar efter, som tydligare utvärdering och införande av nationella prov. För Jansson är det här exempel på pedagogiska verktyg, inte mätinstrument för att konkurrensutsätta skolornas verksamhet.

Och det är här skon klämmer. Vad är det egentligen vi ska mäta och varför? Ska vi mäta resultaten för att »slå ut« de skolor som då inte håller måttet, eller ska vi mäta för att kunna ge de alla skolor möjlighet att ge eleverna den utbildning de förtjänar?

I det fria skolvalets Sverige är mätningarna till för att slå ut skolor som är dåliga, trots att sådana skolor inte borde finnas.

Och här är problemet med new public management – marknadstänket står över det egentliga syftet med verksamheten. I skolan blir inte alla elevers rätt till lika utbildning det viktiga, utan att de skolor som eleverna av olika skäl inte vill gå på slås ut.

Den svenska skolan destruktiva spiral kan inte lösas av »resultatmätning, ansvarsutkrävande, konkurrens och traditionella managementmetoder«. Den kan däremot lösas av likvärdig utbildning. Det innebär, i teorin, att en elev inte ska behöva byta skola för att stärka sina resultat.

För att det ska bli verklighet måste det tas fram forskningsbaserade mätverktyg som möjliggör att varje skola kan ge varje elev det den behöver för att uppnå kunskapsmålen och utvecklas.

Hit är det långt, men ökad detaljstyrning är inte en väg framåt. I stället måste vi vända och vrida på varje sten för att göra svensk skola likvärdig. Kommunaliseringen, de oändliga förändringarna i lärarutbildningen och, ja, det fria skolvalet.

Regeringen ska nu se över de styrmodeller som finns för offentlig verksamhet, för att se vad som kan komma efter new public management. Det är inte en dag för sent.

Förhoppningsvis leder det till att lärare får tid att att vara lärare, och att målet om en likvärdig skola kommer stå högre än det fria skolvalet. Det är vägen framåt för den svenska skolan.