Mer eller mindre Olofsson?

Snart sagt var och varenda nyhetsredaktion har skrivit en artikel eller producerat ett inslag med rubriken “det blir Annie Lööf”, efter att ha ringt runt till väl valda centerpartister och frågat vad de tycker. Vissa pekar även på att ett par äldre män, så kallade “tyngre” centerpartistiska kommunpolitiker och veteraner, förordar Lööf som Maud Olofssons efterträdare.

Den som backar bandet ett par månader, till Miljöpartiets kongress i maj, minns att en ledarstrid stod mellan två starka kandidater även då: Åsa Romson mot Mikaela Valtersson. Bedömare talade då om i princip dött lopp, Romson fick nästan 70 procent av rösterna. Varför lyssna på samma bedömare nu?

Det som talar för förutsägelsen om jordskredsseger för Lööf är att det i Centerpartiet, till skillnad från Miljöpartiet, faktiskt finns någon att ringa runt till. Centerpartiet är ett parti med fasta strukturer och en organisationskultur där regionala enheter bestämmer sig i grupp. Vad en distriktsordförande i landsort säger spelar roll.

Vad talar då mot att Lööf är mer eller mindre klar som centerledare? Till att börja med att det aldrig är över förrän det är över. En vecka är lång i politiken. Lööf har en starkare kampanjorganisation och syns därför mer – just nu. Hatt imponerar inte genom sina mediala framträdanden på samma sätt, men synlighet är långt ifrån allt. Agerandet bakom kulisserna ska inte underskattas, och man ska komma ihåg vem som i mångas ögon utsåg Hatt till efterträdare: Olofsson själv, genom att bjuda in Hatt i regeringen.

Det mer intressanta i valet mellan Lööf och Hatt är egentligen valet mellan mer eller mindre Olofsson. Lööf har visat att hon delvis står självständigt från Olofssons politik, Hatt sitter mer i Olofssons ficka. Att Centerpartiets ministrar, Hatt inräknad, efter fem år i regeringen inte riktigt kan visa upp en lång lista av framgångar ligger Hatt i fatet. Varför rösta på mer av det som inte funkar? Så resonerar de kanske, centerpartister landet runt.