I går tokrusade räntan på tioåriga italienska statsobligationer. Vid ett tillfälle var den så hög som 7,48 procent, för att sedan backa något efter att Europeiska centralbanken (ECB) mycket aggressivt köpt italienska obligationer.
När de europeiska finansmarknaderna stängde, kände sig Tommy Fredriksson i Ekonomiekot nödgad att tala om Ragnarök. Varför en italiensk statspappersränta över 7 procent pekar mot undergång, förklarar Katrine Kielos i dag i Aftonbladet.
Samtidigt skickade nyhetsbyrån Reuters ut en artikel som beskriver hur franska och tyska tjänstemän under en tid har skissat på en plan för hur eurozonen skulle kunna förändras. Med i diskussionerna finns både en större politisk integrering (läs: eurofinansminister) och färre medlemsländer.
Det ska finnas en lista över vilka länder som ska få vara med även i framtiden, men vilka länder som står på listan (förutom Frankrike och Tyskland) är höljt i dunkel.
Om sådana planer sätts i verket innebär det att tanken om ett enat Europa grusas. Diskussionerna förs enligt Reuters på alla nivåer, men ännu så länge utan konkretion. Men vad betyder det här?
Den välvillige säger att alla aktörer i eurozonen och EU måste ha beredskap för det värsta. Särskilt när den italienska ekonomin, som är för stor för den typ av räddningspaket andra euroländer har förhandlat fram, hotar att kollapsa.
Den cyniskt lagde säger att Tyskland tröttnat på krisen, och påpekar att Tyskland fortfarande säger blankt nej till att ECB ska garantera säkerheten hos både medlemsländers och finansinstitut, genom att trycka mer pengar.
Förbundskansler Angela Merkel har dessutom en hemmaopinion att tänka på. Under alla omständigheter kräver Merkel att EU:s fördrag ändras, så att EU får möjlighet att kontrollera utgifterna i medlemsländernas budgetar.
Cynikern får vatten på sin kvarn genom att analysera vad Frankrikes president Nicolas Sarkozy sa i ett anförande för en samling universitetsstudenter i måndags. Sarkozy pläderade för ett kärn-EU, med starkare finanspolitisk integration än övriga medlemsländer. Idén om ett ”Kerneuropa” är ingalunda ny, tvärtom, men i rådande läge får ett sådant uttalande betydelse.
Å andra sidan har Tyskland och Frankrike, de två länder som sedan EU grundades har drivit utvecklingen av unionen framåt, mycket att förlora på att ett flertal länder lämnar euron. Inte minst skulle det skapa en situation med mycket stor oförutsägbarhet. Och Merkel och Sarkozy skulle riskera att i historieböckerna bli de som förstörde euron, för egen politisk vinning.
Det finns många, mer eller mindre sannolika, scenarion kring vad som händer härnäst. Finansanalytikerna och de politiska kommentatorerna är dock överens om att Europas politiker (fortfarande) inte agerar kraftfullt nog. Toppmötena duggar tätt, men lösningarna är alltjämt halvmesyrer. Det kan få konsekvensen att eurozonen bryts upp, trots att ingen egentligen vill att det ska ske.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
