I hög utsträckning handlar Moderaternas förtegenhet om att partiet faktiskt inte vet i vilken riktning det ska gå. Det är ett parti på defensiven, en fånge i sin tidigare framgång.
I lördags gick den moderata Sverigedagen av stapeln. Moderater från hela landet samlades på Kistamässan utanför Stockholm för att utveckla sin politik.
Av det blev inte det så mycket.
Förutom högre fribelopp och mer pengar till Skatteverket för att utreda finansieringen av terrorism var de konkreta förslagen få.
Moderaterna är kända för att vara ett parti där ledningen kan göra som den vill. Det erkänner till och med partisekreteraren Tomas Tobé. I ett pressmeddelande från i lördags deklarerade han att ”Moderaterna behöver bli litet mindre toppstyrt”.
Den välvilliga tolkningen av Moderaternas tystnad är alltså att man fattat grejen med interndemokrati. Den nya politiken ska först förankras och sedan klubbas av partistämman.
Till viss del är det säkert så.
Men i än högre utsträckning handlar nog förtegenheten om att partiet faktiskt inte vet i vilken riktning det ska gå.
Det nymoderata projektet har ju, åtminstone i den Borg-Reinfeldtska tappningen, nått vägs ände.
Moderaterna kan inte fortsätta att sänka skatten. Då har de inte råd med den välfärd de nu säger sig gilla så skarpt.
De kan inte ta strid om arbetsrätten för att bereda väg för en låglönemarknad. Då kommer de på kollisionskurs med miljoner löntagare företrädda av LO, TCO och SACO.
De har inte råd att toksatsa på klassiska konservativa hjärtefrågor som försvar och polis. Då måste de antingen spräcka den fortfarande så omhuldade krona för krona-doktrinen eller höja skatterna.
De kan inte heller direkt ta upp kampen med Sverigedemokraterna om att strypa migrationen. Då riskerar de djupa sprickor i sitt eget parti.
På så vis är Moderaterna ett parti på defensiven, en fånge i sin tidigare framgång. Sett över en längre tid har partiet vunnit väljare från Socialdemokraterna och de andra borgerliga partierna men förlorat till Sverigedemokraterna. Partiet är nu tillbaka på samma nivå som i slutet av 1990-talet.
Men det är alltid ur askan Fågel Fenix föds. Socialdemokraterna kommer att behöva ångra sig gruvligt om de skulle få för sig att räkna ut ärkefienden.
För trots Fredrik Reinfeldts abrupta avsked under valnatten i september ifjol finns det några samhällstrender som verkar i Moderaternas riktning.
De tilltagande inkomstklyftorna föder på kort sikt en upprördhet över orättvisorna. På lång sikt kan utvecklingen leda till att folk i stället tappar tron på det gemensamma och rustar sig för ojämlikhet.
Och Stig-Björn Ljunggren har antagligen rätt i att arbetsrätten riskerar att avskaffas automatiskt genom de allt mer och allt fler otrygga anställningsformerna. Om inte den rödgröna regeringen börjar stämma i bäcken hotas hela den svenska modellen.
Förmår regeringen inte trygga välfärden, bygga fler bostäder, skapa fler jobb i offentlig sektor och bättre förutsättningar för fler jobb i privat sektor – då kommer Moderaterna att ha slagläge inför valet 2018 också utan att ha någon riktig vision. Ungefär som Socialdemokraterna i fjolårets valrörelse.
För att inte Moderaternas mummel om samhällsutmaningarna ska bli en vinnarstrategi har Socialdemokraterna en rejäl hemläxa att göra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
