”Ni kan ju inte ha den där sossebanken”

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om såväl adelns som Lafferkurvans oväntade återkomst, samt veckans gode liberal.

Boris och Jo Johnson

Gamla vänner kan bli ovänner. Men syskon kan bli fiender för livet. Redan i första Moseboken dödade Kain sin bror Abel. Så illa brukar det väl inte gå i politiken. Men ändå. Häromveckan lämnade Jo Johnson den brittiska regeringen. Hans bror Boris Jonsson är som bekant omstridd premiärminister som driver Brexit ändå in i kaklet. Jo, Jo ville att Storbritannien skulle vara kvar i EU och är definitivt emot att lämna utan avtal. Man skulle gärna vara en fluga på väggen vid Johnsonklanens familjemiddagar. Om de ens kommer att ha några.

Milibandbrödernas maktkamp

Syskonstrider är emellertid inget nytt i brittisk politik. David och Ed Miliband betraktades väl länge som om ett radarpar och var två lysande stjärnor i Labour i den yngre generationen. (Det var ett tag sedan.) David låg länge före i karriären och uppfattades ha varit en succé som utrikesminister. Men även Ed blev minister först i Cabinet Office med ”sinekurbefattningen kansler för hertigdömet Lancaster” (befattningar som bara kan förekomma i gamla imperier) men sedermera minister för energi och klimat. David var Tony Blairs adept, men kanske lite mer socialdemokratisk. Ed var knuten till Gordon Brown, lite mer vänster.
Det såg ut som att David hade ett givet försprång och egentligen var självklar som partiledare. Men uppenbarligen hade han en svag punkt. Sin egen bror. Delar av partiet som ville distansera Labour från Blaireran lanserade Ed som partiledarkandidat. Det blev en hård, jämn och bitter kamp som Ed vann med knapp marginal. Jag var själv i Manchester och följde Labourkongressen hösten 2010. Det var oerhört dramatiskt. Ed fick 50,7 av rösterna mot Davids 49,3. Men kanske var båda lite för intellektuella för att vara bra politiker. Sedan gick det ju också som det gick. Relationen mellan bröderna ska ha varit mycket spänd sedan dess. David emigrerade till USA. Nu, snart tio år senare, lär de vara på talefot med varandra, men under spända former.
David och Eds far, den marxistiske sociologen Ralph Miliband, är död sedan länge. Jag vet inte om mamman Marion Kozak bjuder in till familjemiddagar. I det här fallet var och är nog föräldrarna mer radikala än barnen. Det ryktas att Marion inte röstade på någon av bröderna utan vänstervänsterns kandidat Diane Abbott. Som nu under Jeremy Corbyn fått en framskjuten roll i Labour.

Sahlin och Nuder

Mona Sahlin och Pär Nuder var inte släkt men deras respektive fäder Hans Andersson och Ants Nuder jobbade båda åt Ingvar Carlsson under hans tid som bostadsminister. Och de umgicks länge och vistades i samma kretsar i den stockholmska socialdemokratin. Båda blev ministrar. Men någonstans längs vägen skar det sig. Kanske var det när Mona Sahlin blev partiledare och Pär Nuder fick bli kvar som ekonomisk-politisk talesperson, han var ju finansminister i Göran Perssons regering. Samarbetet dem emellan ska ha skurit sig och varit närmast obefintligt. Det hela slutade med att Nuder hoppade av under uppseendeväckande och svårbegripliga former. Det var något om att någon hade läckt något till medierna. Om Sahlin och Nuder har talat ut förtäljer inte historien.

Ja, släkten är värst

Att barnen får i sina fäders och mödrars fotspår är förstås välkänt. I Norge har Arbeiderpartiet Stoltenberg och Gerhardsen-klanerna länge dominerat partiet. I slutet av 70-talet var Centerpartiets Karin Söder utrikesminister. Numera är hennes dotter Annika kabinettssekreterare på UD, men för en socialdemokratisk minister. Mikael Dambergs pappa var partikassör. Thomas Bodströms pappa var utrikesminister. Britta Lejon blev minister precis som mamma. Folkpartiets Bertil Ohlin var bara handelsminister några år under kriget men hans dotter Anne Wibble lyckades däremot bli finansminister 1991. Ja, det finns många exempel på där politiken verkar gå i arv. Det är väl egentligen inte mer konstigt än att barn till journalister, skådespelare och författare ofta slår in på samma bana.

Men adeln har varit värre.

Adelstiteln går i arv. Och flera av adelsmännen och kvinnorna har centrala roller i den svenska staten och politiken. Carl Bilds förfader Gillis Bildt var statsminister på 1800-talet. På 1970-talet fanns en försvarsminister vid namn Lars De Geer, han var folkpartist. De Geersläkten sticker ut i det här avseendet. Louis De Geer den äldre var justitieminister och statsminister. Detta hände på förrförra seklet. Hans bror var i sin tur riksdagsman. Barnbarnet Gerard De Geer var liberal riksdagsman i flera omgångar i mitten av 1900-talet. Men nu har vi inte sett till någon De Geer på ett tag.
Adeln och Riddarhuset är förstås en kvarleva från ett sedan länge försvunnet privilegiesamhälle som ännu kastar sina långa historiska skuggor över oss. Pengarna, makten och privilegierna finns kvar. Men jag läser i Svenska Dagbladet att adeln håller på att dö ut. Inga nya släkter släpps in till Riddarhuset i Gamla stan i Stockholm. Kungens rätt att adla folk avskaffades i mitten av 1970-talet. Tack och lov för det radikala 70-talet! Men Sven Hagströmer, adels- och finansman säger:
”Jag har propagerat rätt länge för att återinföra adelskapet. Det är den billigaste belöning man kan ha. Varför inte låta de hundra största skattebetalarna bli hedersmedborgare? Att visa någon typ av uppskattning fungerar väldigt bra i England”.
Säger han. Man kanske inte ska vara så säker på att inte någon politiker kommer på idén om att göra riddarhuset stort igen. Galnare saker har hänt i vår tid.

Sossarna och bankerna

Socialdemokraternas gamla valgeneral Jan Larsson blir kommunikationschef på Handelsbanken. Jens Henriksson s-tjänsteman och Folksam-VD ska ta över rodret på Swedbank. Där Göran Persson svingar klubban som styrelseordförande. Socialdemokraterna må ha övergett det gamla kravet på att socialisera kreditväsendet. Men kanske kan man hoppas på en lång marsch i bankkorridorerna? Den blir nog förresten mycket lång.
Eller kanske blir det någon form av socialistisk tävlan i banksektorn? När jag stötte på Jan Larsson häromdagen tyckte han att Arena borde byta från Swedbank till Handelsbanken: ”Ni kan ju inte ha den där sossebanken”.

Detta med skatter

I budgetpropositionen står det apropå avskaffandet av värnskatten att ”den långsiktiga självfinansieringsgraden för reformen bedöms ligga nära 100 procent.” Det är väl den gamla teorin om att sänkta skatter leder till att vi jobbar mer och därmed ökar skatteintäkterna som spökar här. Det vill säga den så kallade Lafferkurvan. Man trodde att den var begravd under historiens tunga empiri och erfarenhet. Men uppenbarligen lever den vidare på Finansdepartementet. Har den godkänts av den politiska ledningen? Undrar vän av nationalekonomisk ordning.

Denna veckas gode liberal

Per Svensson, denne gode liberal, har en annan vinkel, värnskatten bör avskaffas eftersom den infördes under den ekonomiska krisen 90-talet för att rädda statens finanser. Nu är detta avklarat sedan länge och ska bort: ”Skatten som värnades för länge”. Rätt ska vara rätt, menar han. Men den infördes faktiskt också av fördelningspolitiska skäl eftersom så många av de ekonomiska besparingarna drabbade personer med låga inkomster. Socialförsäkringssystemen stramades och ersättningarna sänktes. Bidragen till kommunerna sänktes drastiskt (skattebördan där är inte progressiv!). Och så vidare. Det var kort sagt det mycket stort nedskärningspaket. Det var rimligt att de med höga inkomster skulle bidra med en värnskatt.
Men hur ser det ut i dag? En del av de där försämringarna återställdes aldrig. Och även om vi har haft många bra år sedan dess har inkomsterna fördelats allt mer ojämlikt år från år. Kapitalinkomsterna har ökat. Fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och arvsskatten har bara tagits bort. Dessa skattesänkningar har särskilt gynnat personer med höga inkomster. Hög inkomst och stora intäkter av kapital som boende hänger nämligen ihop. Det är den här utvecklingen som gör att avskaffandet av värnskatten blir så problematisk och rent av provokativ. Det tror jag också att liberal av Herbert Tingstens snitt också hade tyckt, på den tiden det begav sig.

Kina igen

Kinas ambassad har på sin hemsida gått ut och fördömt Kurdo Baksi som skrivit om den fängslade svenska bokförläggaren Gui Minhai: “Kurdo Baksis okunskap och vansinne har återigen chockat oss”. Enligt ambassaden är Baksi inte ”värdig” att diskutera demokrati eller rättsstaten: “Vi uppmanar Baksi att sluta omedelbart. Vi uppmanar honom att sluta leva i en värld av fantasier och självbedrägeri, och att aldrig underskatta svenska folkets förmåga att skilja rätt från fel”.
Kinas ambassadör Yuming Chen har en mycket aggressiv hållning. Under Almedalsveckan i år bevistade jag ett seminarium där Yuming Chen medverkade och skrev om hans framträdande här på Dagens Arena.
Agerandet mot Kurdo Baksi är bara ett uttryck för och en spegel av den allt mer totalitära utvecklingen i Kina. På många sätt oroande.

Kulturkriget är här

Sölvesborg har ska inte flagga med Prideflaggan och politikerna också fattat beslut om att stoppa inköp av så kallad ”utmanande samtidskonst. I Järfälla har den moderata kommunledningen beordrat att en tavla där Karl Marx Kapitalet skymtar ska bort. Kulturkriget är här på bred front.
Jag tröstar mig med att Philemon Arthur and the Dung kommer att höras igen. Ni vet ”In kommer Gösta”-bandet som inget fortfarande vet något om ännu snart 50 år senare efter att deras två skivor kom ut. När Philemon fick en Grammis 1972 lades galan ner i 16 år! 70-talet!
Nu har rockbandet Dom dummaste fått en ljudfil sig tillsänd från bandet som ska förädlas till en ny låt. Detta ser jag fram emot. Dom dummastes sångare Lars Cleveland är ju numera sångare på Kungliga Operan. Så kan det gå.
Själv vill jag bara avslutningsvis avslöja att Philemons ”Subjekt och predikat” står som måtto för denna hörna:

Subjekt och predikat
Subjekt och predikat
Jag kan mig aldrig lära
Vad som är subjekt och predikat
Jag säger till läraren
Det var ett förbannat tjat
Om subjekt och predikat