Nyliberalismens avantgarde

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Ratios politiserade rapport, Ebba Buschs festande och Sveriges corona-strategi sedd från utlandet.

I veckan skrev Johan Enfeldt här på Dagens Arena om Ratios senaste rapport ”Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället”. Titeln på rapporten är väl ännu ett exempel på det politiska nyspråkets olika krumbukter. I och för sig är det samma budskap som reproducerats i otaliga rapporter och böcker som producerats på den kanten under årens lopp. Idéinnehållet härstammar närmare bestämt från det nätverk av liberaler som mötts i och formats av Mont Pelerin-sällskapet alltsedan tillkomsten 1947. Vi talar här om ett antal ekonomer och filosofer som i varje läge, alltid och på snart sagt alla områden, hyllat den fria oreglerade marknaden. Detta sällskap är på sätt och vis nyliberalismens avantgarde. De gamla kommunistpartierna skulle enligt statuterna bara organisera ”arbetarklassens mest medvetna del”. Så är det väl inte riktigt längre. Men Mont Pelerin-sällskapet vill nog samla ”borgarklassens mest medvetna del”. Till grundarna räknas Friedrich Hayek, Karl Popper, Ludwig von Mises, George Stigler och Milton Friedman. Namn som i sig antyder vartåt det lutat.

1947 var sällskapets idéer inte i takt med tiden. Efter 30-talskrisen och andra världskriget var den allmänna slutsatsen att sociala trygghetssystem, en välfärdsstat och en reglerad kapitalism var helt nödvändiga för att undvika framtida sociala och ekonomiska kriser som på 30-talet hade banat väg för nazismen och fascismen – och på sätt och vis också för kommunismens seger i öst. De flesta insåg på goda grunder att det var den fria marknadens kollaps efter 1929 som var källan till den bräckliga demokratins kris och fall den gången.

Mont Pelerin-sällskapet var aldrig med på efterkrigstidens tåg. De menade att ökat statligt inflytande bar ett frö till totalitarismens seger även i väst. Välfärdsstaten bodde granne med kommunismen. Under lång tid gick sällskapet i otakt med historiens trumma. Men från 70-talet och framåt lyckades de fånga allt fler politikers och opinionsbildares öra. Det har varit skördetid för Mont Pelerin-sällskapet sedan dess. Vinden har vänt.

Men fortfarande pågår striden om krisens orsaker och följder, precis som beträffande 30-talskrisen. Nyliberalerna skyller finanskraschen 2008 på klåfingriga politiker. Medan det ju i grunden var ett sammanbrott för den avreglerade globala finanskapitalismen. Än så länge har vi inte sett några regelrätta övergångar till diktatur. Men i många länder sitter politiska partier och politiker vid makten som bär på tydliga totalitära drag.

Forskningsorienterade Ratio finansieras av Svenskt Näringsliv. Ratio bär kanske Mont Pelerin-sällskapets fana i den svenska ankdammen. Dess VD Nils Karlsson har för övrigt precis blivit invald i detta exklusiva sällskap. Detta är en ynnest som inte har förunnats så många svenskar. Herbert Tingsten ska ha varit med när sällskapet bildades 1947. Hayeks ”Vägen till träldom” från 1944 som översattes till svenska i den här vevan ska ha spelat en avgörande roll när Tingsten övergav socialdemokratin och blev liberal. Men han omfamnade senare välfärdsstaten. Arvid Fredborg (en av huvudaktörerna under mötet i Bollhuset i Uppsala 1939 för att förhindra att judiska läkare fick komma till Sverige) var en aktiv medlem i sällskapet. Liksom senare nationalekonomen Ingemar Ståhl och DNs tidigare ledarskribent Nils-Eric Sandberg. Jag undrar om allas vår nyliberal Johan Norberg har släppts in? Men han kanske är alltför äppelkindad. Hans tankar ”är för frälsta” skrev Håkan Lindgren i en recension i Dagens Nyheter av hans senaste bok ”Öppen/sluten. Hur människan skapar och förstör framsteg”.  Och i Mont Pelerin-sällskapets statuter står det trots allt att man inte ska ”bedriva propaganda”.

Och kommande vecka tillkännages vem som får Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2020. Det blir som alltid en fingervisning om debatten om ekonomisk politik här och nu.  Jag behöver förstås inte tillägga att många av Mont Pelerin-sällskapets medlemmar har förärats med detta pris decennierna som gått sedan vändningen under 1970-talet.

Med berått mod

Jag har inte så mycket säga om att Ebba Busch inte levt upp till Folkhälsomyndighetens rekommendationer vad gäller social distansering och varit på en privat fest. Detta slags fester har – det vet vi – varit stora smittspridare. Jag kommer förstås att tänka på att hon i våras anklagade regeringen för att ”med berått mod” ha tillåtit en stor smittspridning.

Ja, vad menas egentligen med ”berått mod”. Jag går till Nationalencyklopedin och läser följande: Berått mod, ”att en förövad, straffbelagd handling har varit överlagd eller att gärningsmannen har haft god tid på sig till sådan överläggning”.

Jag vet inte hur länge den där festen höll på och om de hade god tid på sig. Men det var kanske en ”överläggning”. Enligt uppgift fanns det så kallade ”influencers” på plats. Jag ska se till att skicka Atlas nya bok ”Badfluence? Makt, miljoner & halvsanningar i sociala medier” till Ebba Busch.

Sverige i coronavärlden

Sveriges coronastrategi fortsätter att intressera omvärlden. Det är på många sätt förbryllande. Först var vi ett udda intressant exempel. Sedan var vi ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Och nu är det lite både och. Skepsis på grund av att så många dött i Sverige, särskilt i våra äldreboenden. Men samtidigt intresse eftersom det finns någon slags konsistens i Sveriges grundläggande strategi. Medan andra länder flipp-floppar mellan det ena och andra. Jag lyssnar på en lång Guardian-podd som helt och hållet ägnas åt den svenska strategin. Och i Andrew Marr show får utrikesministern Dominic Raab frågor om den svenska strategin att uppmana medborgarna snarare än att förbjuda det ena och andra. Raab svarar att i Sverige lyder folk i grunden uppmaningar från politiker och myndigheter, vilket inte är fallet i Storbritannien!

Kritiken mot Sverige finns förstås kvar. Men den kommer från lite olika håll. På Open Democracy kan man läsa en kritisk artikel om den svenska vänsterns ansvar för vår covid-19-tragedi. I The Guardian kallar Nick Cohen Sverige ett ”libertarian Covid fantasy land”. I underhuset i London är det högerparlamentariker inom tory som vill lära av Sverige. I en typiskt brittisk tillspetsad formulering skriver Cohen att ”Sverige är för det 21:a århundradets höger vad Sovjetunionen var för det 20:e århundradets vänster. De konservativa har transformerat Sverige till ett Tory Disneyland där alla drömmar kan förverkligas.” Är det någon som har informerat Ratio och Mont Pelerin-sällskapet? Det är nog bättre att lämna britterna och deras komplicerade relation till Sverige åt sitt eget öde. Vi har väl ändå fullt upp med vårt eget öde och vår egen smittspridning.

I Föreningen Nordens tidning (som heter, ja ”Nordens tidning”) frågar man sig om sammanhållningen i Norden hotas av corona. Ja, det kan man verkligen fråga sig med tanke på alla stängda gränser och olika restriktioner och karantäner i Skandinavien. Pandemin visar väl att enskilda länder och nationer alltid kommer att fatta beslut för egen maskin när det verkligen gäller. Inte för att det är så många resor mellan de nordiska länderna som hade kommit till stånd om de hade varit tillåtna. Och att de hade inte heller med intill visshet gränsande säkerhet inte medverkat till någon smittspridning. Från början spreds smittan över gränserna. Men när den väl kommit in i ett land sprids den nationellt.

Men det nordiska samarbetet imponerar ändå inte. Lika lite som den svenska regeringens motstridiga besked om hur många som ska få gå på ett idrotts- eller kulturevenemang. Ena dagen är det 50, andra dagen 500, och tredje dagen är vi tillbaka till 50 igen. Ena dagen är det fritt att åka till Norge och nästa dag är det stängda gränser. Lika bra att bli hemma. Vara där man är.

En politisk komiker för vår tid

Jag håller Armando Iannucci för något av det bästa vår tid kan prestera när det kommer till regi, komik och text. Han har ofta en politisk udd som verkligen sticker ut och svider och får en att tänka efter. Nu har han lyckats ge nytt liv åt Charles Dickens klassiska och självbiografiska bok David Copperfield. Den går på svenska biografer nu. Se den! Den hämtar sin titel från orginalet ”The Personal History of David Copperfield”. Boken och filmen skildrar ett livsöde och en tid som ligger ett par sekel tillbaka i tiden, då Storbritannien ömsade skinn under industrialiseringens första fas och dess sociala ofärd. Men filmen känns på något märkligt sätt ändå modern. Den är poetisk, berörande, rolig och tänkvärd. Rollbesättningen överskrider alla hudfärger. Missa inte!

Sedan var jag tvungen att se om Iannuccis filmatisering av ”The Death of Stalin”, ett litet mästerverk om en stor politisk händelse i Sovjetunionen under 1990-talet. Den byggde på en bok om händelserna efter Stalins död och hans säkerhetschef, Lavrentij Berijas, fall och avrättning. Det blev slutet på tre decennier av extrem terror. Diktaturen överlevde förstås. Men dess mest extrema period var trots allt över. Iannucci har en fantastisk förmåga att skildra människor i maktens närhet i all sin nakenhet och svaghet. Trots att Stalin dog 1953 kändes den inte mossig. I grunden ligger filmen verklighetens händelser mycket nära. Trots att allt är så absurt och sjukt. Och det är helt enkelt lysande och skrattkrampsskapande roligt.

Jag tänker tillbaka på BBC-serien ”The thick of it” som drev hejdlöst med Blairerans spinndoktorer och politiska moral. Uppföljaren filmen ”In the loop” eller ”Veep”-serien där Iannucci exporterade den brittiska humorn över till USA var kanske inte lika banbrytande. Men det är alltid sevärt. Och sjukt roligt. Det går snabbt i Iannuccis språk- och ordflöde. Tempot är hissnande. Man kan inte slötitta. Han är kan man säga en snabbare och mer politisk variant av Woody Allen. Och varje gång slås man av att verkligheten inte bara är en förlaga utan man kommer på att man trots allt tänker att den kanske är lika bra eller rentav bättre än dikten. Missa inte alla dessa skrattspeglar över vår tids politiska absurditeter.