Öppning för stärkt skuggkabinett

SR Ekot rapporterar i dag om “långa beslutsvägar, inkompetens och interna maktkamper” inom Socialdemokraterna. Det är en riktig beskrivning av en organisationskultur som inte ensam orsakat tre dåliga val under de senaste fyra åren, men som står i vägen för dels ett effektivt politiskt arbete, dels ett dynamiskt förändringsarbete. Den förestående organisationsförändring som nu blivit känd handlar om att slå ihop partistyrelsen och riksdagsgruppen, en välkommen förändring som flera andra partier med framgång redan genomfört.

En av de största organisatoriska utmaningarna för Socialdemokraterna rör var den politiska spetsen i partiet är placerad. Som det ser ut i dagsläget är de spridda lite här och var, vilket förhindrar ett intellektuellt policyarbete och gör skuggregeringsarbetet i riksdagen svagt. Det har länge handlat mindre om sammanhängande politik, mer om fem- och tiosidiga rapporter med syfte att vinna medial uppmärksamhet. Politiken har i stället behandlats i separata rådslag och arbetsgrupper – lovvärda initiativ, men placerade för långt från politikens centrum, riksdagen.

Ute i landet och bland aktörer som arbetar nära Socialdemokraterna har det länge muttrats om att Mona Sahlin måste omge sig med de personer som är bäst lämpade, inte de som skickligast gjort karriär i partiet. Inom den socialdemokratiska partiapparaten, både i partistyrelsen och riksdagsgruppen, har det växt fram en kultur av positionering. Ledarskapet är otydligt och svagt, en produkt av att man avskaffat en tidigare patriarkal och bufflig chefskultur, men inte ersatt den med en sund. Småpåvar gör allt för att behålla sin ställning och riksdagsgruppen har en mindre armé av pressekreterare som ger service till enskilda riksdagsledamöter, i stället för sakkunniga som ägnar sig åt policy.

I eftermiddag spikas hur Socialdemokraternas riksdagsledamöter fördelas över utskotten. Fyra år till i opposition tar vid. En omorganisation möjliggör att resurser frigörs till ett ordentligt skuggregeringsarbete. Men det kräver att omorganisationen blir på riktigt, att de som är bäst lämpade att göra jobbet blir kvar efter de drastiska nedskärningar som kommer i kölvattnet av ännu ett uselt val.