FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar att jämlikhet trendar. Men rekommenderar inte dagens regering att hämta inspiration från Erik Gustaf Boströms dagar.
Den här veckan har ordet jämlikhet ekat runt mig som om vi lajvat franska revolutionen. Men det har vi ju inte, och antagligen är det bara min egen filterbubbla som spelar mig ett spratt. Men ändå; samtidigt som Thomas Piketty brer ut sig kring svensk jämlikhetshistoria, och Nina Björk skriver om ojämlikhet i senaste bok, släpper ekonomen Erik Bengtsson en historisk granskning av samma ämne. Att jag dessutom ägnade veckans intervjupodd åt att prata med just Bengtsson om detta har förstås påverkat min egen varseblivning.
Eller? I tisdags öppnade riksdagen för ett nytt år, och statsminister Stefan Löfven gav sin regeringsförklaring. Och även han berörde behovet av en ökad jämlikhet:
Alla i Sverige ska ha samma möjlighet att bli sitt bästa jag. För att det ska bli verklighet behöver den ekonomiska jämlikheten öka.
Inget barns framtid ska heller avgöras av föräldrarnas inkomst – eller brist på inkomst. Jämlikhetskommissionen har lämnat viktiga förslag för att öka den ekonomiska jämlikheten.
Ja, för det är ju faktiskt så att regeringen inte bara noterat den ökade ojämlikheten. De har även tillsatt en utredning, som dessutom alltså redan kommit med en lång rad förslag som skulle göra skillnad när det gäller en ökad jämlikhet. Och som du ser noterar statsministern att de lämnat förslag som är viktiga. Men han säger inget om eventuellt genomförande.
När Jämlikhetskommissionen nyligen kom med sitt tusensidiga betänkande så orkade få medier beröra innehållet. En av de som trots allt gjorde det var Aftonbladets kulturchef, Socialdemokraternas f d kommunikationschef, Karin Pettersson. Rapporten är en gravplats för all den politik som borde ha genomförts i Sverige de senaste 15 åren, konstaterade hon vemodigt. Hennes text har nu lagts bakom betalvägg av Aftonbladet, så jag utgår från att även tidningens algoritmer spår ett ökat intresse för jämlikhetsfrågor hos läsarna. Även om Karin Pettersson själv inte trodde att regeringen skulle visa något större engagemang för Jämlikhetskommissionens förslag:
När jag läst kan jag inte bestämma mig för om dokumentet är storslaget eller futtigt, radikalt eller mest framför allt självklarheter. Vad jag vet är att allt i den tusensidiga luntan skulle behöva genomföras, och att det troligen skulle finnas folkligt stöd för det mesta. Vad som är säkert är också att inget eller mycket litet i den kommer att bli verklighet.
Vilket för mina tankar tillbaka till Erik Bengtssons bok. Han beskriver där hur repressionen fungerade på den tiden Sverige var som mest ojämlikt. Och jag noterar framför allt hur han beskriver Erik Gustaf Boström, statsminister i två perioder mellan 1891 och 1905:
Hans metod att förhala reformer genom att tillsätta ett otal kommittéer och utredningar har också setts som en föregångare till 1900-talets kompromissande parlamentarism; mängden utredningar, och inte minst sådana med politiska företrädare från olika partier, ökade kraftigt under Boströms regeringstid. Men i sak gick hans politik egentligen bara ut på att bevara status quo; till skillnad från hans metoder så är det i princip ingen av hans sakpolitik som gått till historien.
Det är förhoppningsvis inspirerande läsning för den regering som tillsatt en jämlikhetskommission där alla efterfrågade svar har levererats. Nu är det upp till samma regering om den vill gå till historien som Boström.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
