På globaliseringens bakgård

Bilarbetarna byggde staden, kanske rentav landet. Men nu har bilfabriken fått motorstopp och jobben har försvunnit. Dagens Arena gör ett nedslag i USA inför valet.

– Gud, vi ber dig att leda oss genom det här, vi ber dig att ta hand om alla här inne, att ge oss mer av det vi behöver och mindre av det vi inte behöver.

Ordföranden för United Auto Workers avdelning 22 i Detroit öppnar ögonen och tittar ut över rummet. Och där sitter den: arbetarklassen.

Så heter det förstås inte här. Inte i USA. Inte inom facket. Här pratar man helst om medelklassen. Men nu håller den sagan på att ta slut, och kvar finns – ja vadå?

– Ni har alla varit med om mycket, fortsätter han. Men jag ber er behålla hoppet och tron.

Hur de ska kunna göra det är svårt att begripa för den som känner till historien. Först halverades lönerna, för en månad sedan fick de sparken, och nu ska de få ta del av företagets kompensation för det brutna kontraktet: en veckas betalning för varje år de varit anställda och två månaders sjukvårdsförsäkring. That’s it.

På båda sidor av scenen hänger ett emblem med texten ”We Built This City – It Pays To Belong”. Bilarbetarna byggde staden, kanske rentav landet, och naturligtvis lönar det sig att vara med i facket. Eller?

En gråhårig jurist från förbundskontoret ger medlemmarna en statusuppdatering. Förhandlingarna har gått i stå och företagsledningen kommer inte erbjuda mer, så de har att välja mellan att dra sig ur spelet och lösa in markerna, eller gå all in och ta saken till domstol. Och så oddsen:

– Det vi har nu är säkert. Om vi stämmer företaget för avtalsbrott kan vi få lite mer. Men vi kan också förlora allt. Jag har ingen kristallkula, så jag ska inte säga vad som kommer hända eller hur ni ska rösta. Det är era liv, era försäkringar, så ni får avgöra själva.

Vita, bruna, svarta, män, kvinnor, tjocka, smala, äldre och yngre – drygt 120 personer som inte har så mycket annat gemensamt än sin yrkeserfarenhet. Fram till nyligen pusslade de ihop underreden till pickuper på American Axle & Manufacturing (AAM) – en underleverantör till bland annat General Motors. Men nu är det färdigpusslat.

Nedslagna blickar, hakor i händer, händer på kepsskärmar. De läser igenom uppgörelsen en gång till, lutar sig bakåt och suckar. Tittar på varandra. Hur gör vi?

Det är inte första gången ett amerikanskt arbetarkollektiv befinner sig i den här situationen; vilket om inte annat staden som bilarbetarfacket påstår sig ha byggt och som AAM nyss stämplat ut ifrån bär vittnesbörd om.

Den som är på jakt efter industriruiner och urblåsta bostadsområden kan i princip välja vilken stad som helst mellan New Jersey och Illinois. Men vill man se tusentals kollapsade kåkar, industriella gravfält med vittrande fabrikshallar, skyskrapor som förvandlats till gotiska spökslott och uppspruckna autostrador kantade av tomhet – då ska man åka till Detroit.

Numer är Detroit en av USA:s fattigaste städer. I de centrala delarna rör sig härjade existenser som pendlar mellan abstinens och hunger, och runtomkring försöker en utblottad befolkning överleva i en stad som ständigt befinner sig på randen till konkurs och som dessutom har landets värsta våldsbrottsstatistik.

För några år sedan drog bolånecirkusen fram här och knackade på varje hus som fortfarande hade en dörr, och sedan dess har tusentals drivits ut från sina hem. 90 000 villor står nu övergivna i väntan på att brännas ner eller kollapsa. Dessutom steg arbetslösheten vertikalt efter finanskrisen 2008. På ett par år utraderades nästan 100 000 jobb.

Men Detroits ruiner har varken orsakats av en sprickande bolånebubbla eller en tre år gammal recession. Här har krisen pågått i årtionden.

I mitten av förra seklet var staden ett framtidslöfte. Som hemort för GM, Ford och Chrysler var ”Motor City” navet i ett regionalt nät av industristäder som tillsammans utgjorde den amerikanska kapitalismens drivmotor. Detroit blev också huvudscenen för en socioekonomisk metamorfos. I ett par generationer kunde arbetare utan högre utbildning leva mitt i den amerikanska drömmen; med villa, två bilar, semester, betald sjukvård och tryggad ålderdom.

Och det mycket tack vare fackföreningsrörelsens segrar på 30- och 40-talet, då bilarbetarfacket UAW organiserade, strejkade, förhandlade och drev fram en ny standard inom industrin och på arbetsmarknaden i stort.

Men de senaste decennierna har det gått utför, för industrin, facket och arbetarna.

I början av 1980-talet analyserade ekonomerna Barry Bluestone och Bennet Harrison den trend som redan då hade raserat en stor del av USA:s industri. De beskrev den som en ”utbredd och systematisk avveckling av nationens produktiva kapacitet”, en process där kapitalet schappade från tidigare industricentra och satsade sina marker på annat håll; i nya fabriker i andra delar av landet och världen, på uppköp av företag i andra branscher eller på finansiell spekulation. Efter sig lämnade man igenbommade fabriker, avskedade arbetare och en växande samling spökstäder. Resultatet blev rostbältet, där Detroit är den mest anfrätta niten.

Det räcker med att titta på det senaste decenniet för att förstå vidden av förlusten. Så sent som vid millennieskiftet arbetade 175 000 inom Detroitområdets bilindustri. Strax innan finanskrisen hade siffran sjunkit till drygt 100 000. Under samma tid nästan halverades antalet bilarbetare i hela Michigan från 320 000 till 175 000. Och året efter kraschen på Wall Street kickades ytterligare 50 000 i Michigan, varav 25 000 i Detroit.

Med bilfabrikerna har också resten av det industriella klustret försvunnit – liksom mer än hälften av befolkningen. På 50-talet hade Detroit två miljoner invånare; i dag bara 700 000. Ett tag växte Detroit Metropolitan Area samtidigt som kärnan tömdes, men de senaste åren har också regionen, ja hela Michigan, dränerats på folk.

Nu har ännu ett par fabriker lagts ner i väntan på rostangrepp, och ännu en skara arbetare ska fatta beslut om sin framtid. Men vad har de egentligen kvar att besluta om? Striden om jobben är över. Kampen om lönerna över.

Så sent som vintern 2008 gick de ut i strejk mot företagets sociala dumpning, vandrade runt med plakat och namnlistor i snömodden, värmde händerna över vedeldade oljefat och käkade pizza som skänkts av stöttande grannar. VD:n och huvudägaren Dick Dauch körde utpressningsmetoden. Antingen halverade löner och kapade förmåner eller nerläggning och flytt.

Hans uttalade ambition var att eliminera ”Detroits rättighetsmentalitet”. Efter tolv veckors hård strid, där företaget slussat in strejkbrytare och förstärkt nedläggningshotet, blåste facket till slut av strejken och slöt ett avtal som ett stressat arbetarkollektiv röstade igenom: en sänkning av lönen från 28 till 17 dollar och sämre pension i utbyte mot bevarade jobb och en hygglig engångssumma till alla som slutade frivilligt – vilket många gjorde.

Sedan kom finanskrisen, försäljningen sjönk, och trots att företaget repade sig inom ett år stängdes den ena av de två Detroitfabrikerna och hundratals tvingades sluta, tills bara ynka 300 återstod av de 2 200 som arbetat där innan strejken. Snart aviserades dessutom en ny lönesänkning – den här gången till 11 dollar. ”Det handlar om att bli mer konkurrenskraftiga och att skapa en passande kostnadsstruktur”, förklarade företagets presstalesman.

Men nu hade arbetarna fått nog och röstade nej till förslaget. Vilket föranledde Dick Dauch att lägga ner fabriken och flytta produktionen till mexikanska Silao, dit man redan hade omlokaliserat en hel del de senaste åren. Liksom till Brasilien, Kina, Indien, Polen, Thailand och mer fackföreningsglesa områden i USA. Det vill säga platser där arbetskraften är billigare och inte lika rättighetsmedveten.

I Mexiko kostar en industriarbetare knappt sju dollar i timmen inklusive allt – en femtedel jämfört med en fackligt ansluten bilarbetare i USA. Och som AAM:s globala säljchef John Bellanti förklarade sammanhangen: ”Självklart söker vi efter de mest konkurrenskraftiga lönerna.”

Företaget gick visserligen med 115 miljoner dollar i vinst 2010, men aktieägarna förväntade sig mer. Och nu är det ju så att det är den som kontrollerar kapitalet som har den slutliga makten, som därför ska blidkas. Och varken kapitalägarna eller företagsledningen är förstås så patriotiska att de frivilligt behåller något i USA om det går att tjäna mer pengar någon annanstans.

Så nu sitter de här. Lönsamhetsjaktens förlorare. På globaliseringens bakgård. Vad de har kvar att tugga på är köttbenet som företaget slängt åt dem för att slippa fortsatt gnäll.
– Då frågar jag er, säger fackordföranden: antar ni erbjudandet?

Två personer av omkring 120 räcker upp handen. Resten gör det inte.
– Så ni vill gå vidare med stämningen?
– Ja!

Applåder. De snackar om en demonstration om ett par veckor, om att gå ut i media.

Och man kan förstås undra var kämpaglöden kommer ifrån.

Efter alla uteblivna segrar.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.