HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Palmemordet, utredningens slutsats och hur lätt det är att snöa in på olika mer eller mindre märkliga förklaringar till mordet.
Jag läste förstås Thomas Petterssons första artikel om Skandiamannen i Filter, som senare blev boken ” Den osannolike mördaren”. Han borde få Stora journalistpriset om det finns någon slags publicistisk rättvisa. Men jag läste ändå med en distanserad blick. Jag hade hållit mig borta från böcker och artiklar om Palmemordet under så många år. Men Petterssons reportage fångade ändå mitt intresse. Ja, det skakade om mig. I Filtertexten hittade jag så pass många uppseendeväckande uppgifter om Skandiamannen, det vill säga Stig Engström, hans person och motstridiga berättelser om vad som hände på mordplatsen, han var på platsen när skotten föll och – möjligen var han den som utförde mordet. I decennier behandlades och betraktades han som ett av flera vittnen som var på platsen. Han framstod väl redan då som något av en kuf. Dagarna efter mordet valde han själv att låta sig intervjuas, ja han sökte aktivt upp medierna för att delge dem sin syn på saken. Han gjorde bland annat gällande att signalementet på mördaren inte stämde eftersom man verkade ha tagit miste på mördaren och Stig Engström själv. Var allt det där i själva verket en skickligt iscensatt cover up? I så fall hade ju Palmeutredarna gjort århundradets kanske största misstag när det kommer till brottsundersökningar. Jag måste erkänna att jag la texten och saken till handlingarna. Det var nästan för bra (eller om man så vill: dåligt) för att vara sant.
Jag hade sedan länge gett upp om att mordet skulle kunna klaras upp. Under de första åren efter 1986 läste jag det mesta som skrevs om jakten på Olof Palmes mördare. Precis som många andra var jag besatt av frågan om vem som låg bakom mordet och varför det hade utförts. Avsaknaden av entydiga svar formade successivt ett märkligt mentalt tomrum, som behövde fyllas av någon slags mening, så jag matade på med ett kontinuerligt intag av information om mordet och mordutredningen. Spår efter spår lades under luppen och undersöktes, men inget av dem ledde någonvart. Det var en lång räcka av besvikelser. Kulmen nåddes väl när Christer Pettersson friades. Det var, om jag minns saken rätt, mycket som talade till hans nackdel. Även då saknades konkret bevisning.
Ja, jag vet faktiskt inte hur många böcker om Palmemordet jag tröskat mig igenom under årens lopp. För att inte tala om alla artiklar, dokumentärer och filmer. Jag hade ett litet Palmebibliotek. Men jag gjorde mig till slut av med det. Nu har jag bara kvar de böcker som handlar om personen och politikern Olof Palme. Och jag vet exakt när det hände och vände. Det var när jag läste Lars Krantz bok om mordet. Krantz hade av en tillfällighet iakttagit några poliser som klev på en buss i centrala Stockholm strax efter mordet. Krantz noterade att de uppträdde misstänkt. Uppgifterna kändes inledningsvis relevanta och intressanta. Men i boken avancerade han därifrån in den ena labyrintiska återvändsgränden efter den andra. Så är det ofta med mord och brott som inte kan lösas, de ger upphov till de mest märkliga och underliga och långsökta teorier. Det gäller för övrigt även de mord som faktiskt löses, som om en och annan i sitt inre inte alltid vill ska lösas. Så under läsningen av Krantz upplevde jag att jag läste en bok som egentligen beskrev en person som går vilse snarare än om jakten på Olof Palmes mördare. Boken hette ”Ett verkligt drama”. Men det verkliga dramat skedde i författarens inre.
Det var då jag bestämde mig för att lägga Palmemordet ad acta. Jag lade min inre Palmespanare åt sidan och försökte gå vidare. Kvar fanns bara det där tomrummet och den där sorgen, den dubbelbottnade: sorgen över mordet och vemodet över att det fortfarande var olöst.
Det går inte att dra alla böcker eller så kallade Palmespanare över en kam. Thomas Petterssons bidrag visar förstås det. Men jag har ändå slagits av hur många märkliga teorier som har kunnat florera genom åren. Och än i denna dag torgför författaren och DN-kolumnisten Lena Andersson uppgiften att makarna Palme talade med mördaren och att de ska ha känt Olof Palmes baneman. Bara häromveckan sa hon att Hans Holmér var satt att mörklägga sanningen.
Jag erkänner, jag har haft mina återfall. Kanske mer driven av nyfikenhet än denna underliggande längtan efter sanningen, som blivit allt mer fåfäng med åren. För några år sedan köpte jag två av av Gunnar Walls tjocka böcker (i pocket) och gjorde ett försök, jag började läsa väl medveten om att jag kanske var på väg in i ett långvarigt återfall. Kanske var det ändå dags att gå tillbaka till källorna och läggen? Men nej, det gick inte. Jag tappade intresset efter ett femtiotal sidor. Jag ville inte vandra tillbaka i tiden och återuppleva alla dessa besvikelser en gång till.
I veckan blev jag förstås påmind om allt detta. Jag känner dragkraften i att engagera mig och sätta mig in i det ena och andra. Tankarna och associationerna sätts i rörelse, i allt mer märkliga riktningar.
Stig Engström ska ha rört sig i Palmekritiska kretsar. Stay behind rörelsen hade sitt kontor i Skandiahuset, en organisation som ska ha varit ute under mordnatten i Stockholm med Walkie Talkies för att spana på knarkande ungdomar. (?) Jag som trodde att den organisationen skulle organisera motståndet om Sovjetunionen hade invaderat vårt land. På veckans presskonferens nämndes att Sydafrikaspåret intill nu varit ett spår som utredningen arbetat vidare med. Skandia ägdes för övrigt under några år av Old Mutual, som var ett sydafrikanskt bolag. Men sedan köptes Skandia tillbaka och är nu är ett ömsesidigt bolag. Det var efter de stora skandalerna med de monstruösa bonusprogrammen i Skandia. Fotbollsnördarna lyfter fram färgen på Stig Engströms halsduk när han intervjuades i TV och efter mordet. Det ska ha varit samma halsduk han hade på sig under mordnatten, vilket framgår av förhörsprotokollen där Engström säger: ”Ja det är den jag har med i dag, den är i två blåa nyanser och en kanelfärgad mellanbit.” Fotbollsfans i AIK och Hammarby har förstås pekat på att beskrivningen påminner om Djurgårdens klubbfärger.
Så där ser det ut i denna labyrintiska värld. I denna fåfänga jakt på sanningen och det avgörande svaret är det lätt att ledas vidare och vilse i detaljer och all sköns villovägar. Väl där kan det vara svårt att ta sig ut ur dessa irrgångar.
En annan aspekt blir också uppenbar, när man gör en återblick på hur Sverige såg ut 1986: så mycket har förändrats under de 34 år som gått sedan Olof Palme mördades. Det märks när man ser gatubilden, bilarna och kläderna. Detta var en annan tidsålder. Olof Palme tid var en annan tid. Vi som var unga då har levt ett halvt vuxet liv efter att han rycktes ifrån oss. En detalj jag fäster mig vid är att Stig Engström hade en så kallad handledsväska (även kallad mansväska) som var relativt vanligt på den tiden. Den rymde mycket och kunde hängas runt handen. Hade han en revolver i den? Jag upptäcker att de där handledsväskorna fortfarande existerar fast jag nästan aldrig ser dem numera. Man hittar allt om man söker på nätet.
Och när jag söker ordet handledsväska på Nationalencyklopedins hemsida kommer följande text helt överraskande upp:”Palmemordet, benämning på mordet på statsminister Olof Palme, vilken strax före midnatt 28 februari 1986 sköts till döds på Sveavägen i Stockholm.” Om jag vore skrockfull skulle jag förstås säga att det är indikation så god som någon. Men kanske är det bara det senast sökta ordet som dyker upp, handledsväska kanske inte finns längre i uppslagsböckerna? Det var ändå en smula märkligt.
Stig Engström bar också keps. 1980-talet var en tid när män i hans ålder ofta bar keps. Sedan förvann kepsen under många år ur mitt blickfång. Men när jag besöker Södermalm i Stockholm upptäcker jag att den är populär bland så kallade hipsters i yngre medelåldern inte sällan kombinerad med ett stort skägg. Tiden förändras och kläderna med dem.
En annan märklig tillfällighet är förstås att förnamnet Krister och efternamnet Petersson dyker upp i det här sammanhanget, med lite olika stavningar. Det var Krister Petersson som lade ner Palmeutredningen i veckan. Det var ändå en professionell avslutning på en oprofessionellt hanterad mordutredning. Men det kan inte riktigt läggas den nuvarande ledningen för utredningen till last. Christer Pettersson är den ändå som rättsligen prövats för mordet, men som friades i hovrätten. Under presskonferensen nämndes också Christer A som var en annan person som misstänktes och där det fanns starka indicier. Han ägde också en Smith & Wesson som han aldrig lämnade in för provskjutning. Och när polisen senare knackade på dörren tog han livet av sig. Vi har alltså tre personer som är möjliga gärningsmän. Christer P, Christer A och Stig E. Ingen av dem är i livet. Det är förstås logiskt att vi nu sätter punkt. Men en sak sticker nog ändå ut. Stig Engström befann sig på mordplatsen när skotten föll. Det går inte att komma förbi att vi så att säga inte kommer förbi honom. Palmeutredningen har inte hittat någon koppling till någon större konspiration. Men kan inte heller utesluta det. Och vi har därför inte något motiv. Inte heller något svar på frågan: Varför?
Per Svensson formulerade det som vanligt mycket väl i Dagens Nyheter att Engström kan ha varit ”Internatskoleeleven som kände att han var ämnad för en mer prominent plats i samhället än en reklamverkstad på ett försäkringsbolag och en villa i en medelklassförort och därmed hade rätt till ett alldeles särskilt lågande hat. Kanske kände han sig manad att på överklassens vägnar straffa förrädaren och överlöparen Olof Palme.” Det slår mig att Engström härvidlag verkar ha flera drag gemensamma med chefen för Kungliga myntkabinettet som stal mynt under många år till ett värde av 27 miljoner. Se den fantastiska dokumentären Guldfebern! Båda verkar ha haft en förmåga att kunna röra sig och föra sig i de fina kretsarna. Medan det verkliga livet inte utspelade sig på särskilt stor fot. Bakom fasaden stal och sålde chefen för kungens myntsamling vidare en stor del av det svenska kulturarvet. Kanske finns samma dubbelhet i personen Stig Engström. Det lär vi aldrig få veta.
Vi har nu att leva med denna ovisshet, vi får försonas med tanken att Sverige inte klarade av att lösa detta mord. Skandal är egentligen ett för svagt ord. Vi får ändå lägga detta till handlarna, mordet blev utrett men inte löst. Detta var ändå ett slags slutpunkt. Något vi får leva med så länge vi lever. Ja, förmodligen i all evighet. Det i sig är en dom över Sverige och denna monumentala oförmåga. Många av de som var med och bär ansvaret har nu gått bort.
Under kort historisk period har två framträdande politiker mördats i detta land. Med Anna Lindh mördades framtiden. Och i och med att Olof Palme röjdes ur vägen var det också som om politiken mördades och våra förhoppningar om vad den kunde åstadkomma.
Gamla Palmemyter återanvänds
Dagen efter beskeden från Palmeutredningen väljer PM Nilsson i en ledartext i Dagens Industri en vinkel som påminner oss om den politiska mytbildningen och den anekdotiska Palmekritiken. PM Nilsson skriver att under 1980-talet levde vi i ett uppskruvat säkerhetspolitiskt läge där Olof Palme var en central gestalt. Vilket är sant. Men i analysen av denna ”farliga tidsanda” är det Olof Palme som skuldbeläggs:
“När Palme blir statsminister igen vill han stänga ned samarbetena, särskilt med USA. Han ger direkt order om att avbryta alla kontakter. Orsaken är att stärka förtroendet för den svenska neutraliteten för att om möjligt undkomma sovjetisk kärnvapenplanering. Han är en receptiv internationell politiker och vet hur pressad och rädd ledningen i Moskva är och han gör samma analys som partikamraterna i Västtyskland. Sovjet och Warszawapakten kommer inte att försvinna. Det gäller att lära sig att leva med varandra. För en regeringschef i ett neutralt land är det en plikt att demonstrera sina fredliga avsikter.”
Jag ser inga belägg för eller hänvisningar till när detta skulle ha skett och att Palme faktiskt skulle ha gett en sådan order. Vidare hänvisas till Olof Frånstedt, som var en av de underrättelsechefer som ”tidigare fick order om att stänga ned sina samarbeten med kollegor i väst, särskilt CIA!”. Det står inte vem som gav honom denna order. Texten antyder förstås att det ska ha varit Olof Palme. För att uttrycka mig diplomatiskt så håller jag inte Frånstedt som ett tillförlitligt sanningsvittne. Här återanvänder PM Nilsson gammal fake news och skåpmat från högerkonspiratörernas stora och välfyllda skafferi av Palmemytologi. Palme blir närmast en landsförrädare. Det kan ha varit denna underström som till sist triggade en mördare att kliva fram ur skuggorna på Sveavägen för att sedan försvinna igen. 34 år senare kan vi bara ana konturerna av honom i tre möjliga gärningsmän.
Men det faktum att den här typen av mytbildning dagen efter att mordutredningen läggs ner fortfarande blir huvudledare i Dagens Industri är i sig häpnadsväckande. Allt detta säger väldigt mycket om debattklimatet de där åren innan 1986. Men det faktum att dessa myter fortfarande kan komma i omlopp vittnar lika mycket vilka underströmmar som formar det politiska landskapet och samtalsklimatet i dag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
