Partiledarfrågan inte viktigast för Vänsterpartiet

Vänsterpartiet är ett parti i kris. Kanske är det just därför så pass många känner sig manade att ta över. Nomineringsstoppet till partiordförande är 5 oktober, men redan nu har inte mindre än fyra kandidater lanserat sig själva.

• Jonas Sjöstedt, riksdagsledamot sedan valet 2010 och mångårig Europaparlamentariker, har länge varit kandidat. Sjöstedt sticker ut som vänsterpartist, då han propagerat för att Vänsterpartiet behöver en mer pragmatisk EU-politik. Han vill även se en vassare miljöpolitik.
• Ulla Andersson, vice gruppledare i riksdagen och ekonomisk-politisk talesperson, kastade sig in i partiledarleken i samband med Almedalsveckan. Politiskt vill hon bland annat att Vänsterpartiet tydligare ska driva frågor som rör mötet mellan arbetsmarknad och genus. Andersson har även profilerat sig i sjukvårdspolitiska frågor.
• Hans Linde, gruppledare i riksdagen och utrikespolitisk talesperson, gick ut med sin kandidatur i början av augusti. Precis som Andersson har Linde lyft fram feministiska frågor och arbetsmarknadspolitik. Linde tror dessutom att hans framtoning kan ändra på bilden av Vänsterpartiet som mossigt.
• Rossana Dinamarca, vice partiledare, riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson, lanserade sig som kandidat i dag. Dinamarca vill att Vänsterpartiets feministiska politik får en mer framskjuten position, och vill bland annat se att frågan om sex timmars arbetsdag gör återkomst i debatten.

Ingen av dessa fyra är en oväntad kandidat. Den femte tänkbara kandidaten är riksdagsledamoten Josefin Brink, som under flera år omnämnts som framtida partiledare. Brink har dock alltid avfärdat spekulationerna och gör så även nu, hon vill helt enkelt inte.

Vem blir det då? Med så pass många kandidater finns ingen klar favorit. Alla är tydliga med att Vänsterpartiet behöver en tydligare och mer självständig plats i politiken, en insikt som efter fem förlustval känns självklar. När spekulationerna nu tar vid är det viktigt att komma ihåg att det inom  Vänsterpartiet inte sällan uppstår hyfsat hårda falanger. Att Ohly lyckats sitta kvar så pass länge beror till stor del på att han haft en falang som stått bakom honom i vått och torrt.

Det är långt till januari, då Vänsterpartiet samlas till kongress i Uppsala. Positioneringen har bara börjat. Kremlologerna noterar att tidigare vänsterpartistiska riksdagsledamoten Kalle Larsson ännu inte tagit ställning. Partiets valberedning hakar på Miljöpartiet och Centerpartiet och kör med öppen process. Det är nog klokt, men löser inte automatiskt Vänsterpartiets problem.

I Uppsala ska partiets Framtidskommission lägga fram sin slutrapport. Vilka politiska slutsatser som dras utifrån den är minst lika viktigt inför dubbelvalåret 2014, som vem eller vilka som företräder partiet.