HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om förhandlingarna, Dousa och årets svensk.
Samförstånd i konflikternas tid
Man upphör aldrig att förvånas. Exempelvis av att liberaler som i andra sammanhang gärna ser att politikerna håller fingrarna borta bejakar att samma politiker som det heter ”sätter press på parterna” när det gäller arbetsrätten. Annars hotar de med lagstiftning som i grund och botten går den ena parten till mötes. Susanna Nyström skrev på Dagens Nyheters ledarsida just att det är bra att politikerna pressar LO och Svenskt Näringsliv. Hon är inte helt atypisk för ledarskribenter i detta liberala och motsägelsefulla universum. Det är bara det att Svenskt Näringsliv förhandlar med politikernas lagstiftningshot i ryggen. Om det inte blir någon överenskommelse får de ändå en lagstiftning som går deras väg.
I Agendas partiledardebatt talade Liberalernas partiledare om ”fackets makt”. Liberalerna pratar aldrig om arbetsgivarnas makt. Statens och fackets makt ser de. Men inte kapitalets makt. Man ska ändå ge Susanne Nyström att hon i texten nämner att det är fråga om en förhandling mellan tre parter, även om det förstås inte framgår av själva rubriken. Det är LO som måste vika ned sig. Detta är väl någon slags ledarskribenternas barlaster eller förprogrammerade talepunkter förklädda till åsiktstexter. PTK som representerar 17 SACO-förbund, 7 TCO-förbund samt Ledarna glöms ofta bort. Som när Fredrik Johansson på Svenska Dagbladets ledarsida talar om LOs ”chans till relevans”.
Den borgerliga sidans fixering vid LO har sina politiska rutiga skäl och ideologiska randiga orsaker. LO representerar fackförbund som har växt fram ur en socialistisk mylla. De har en koppling till Socialdemokraterna, ett parti som fackliga organisationer var med och bildade. Men finns också stora fackliga organisationer för tjänstemän och akademiker. De har andra rötter. Men i synen på arbetsrätten har PTK och LO i grunden samma syn. Jag har egentligen inte sett någon liberal eller borgerlig politiker kritisera SACO eller TCO-förbund i den här frågan. Man kan fråga sig varför.
Men de är ju partipolitiskt obundna och kanske inte någon idealisk motståndare för borgerliga partier? Deras medlemmar brukar också fördela sig över hela den politiska åsiktskalan. Eller är det helt enkelt så att liberaler kan leva med fackliga organisationer för tjänstemän och akademiker, men har svårt för arbetare som organiserar sig som ett kollektiv? Sant är förstås att LO inte gått i takt. Denna konfliktyta är väl uppmärksammad i medierapporteringen.
Spänningarna på arbetsgivarsidan är inte lika uppmärksammade. Där finns de på arbetsgivarsidan som ville komma överens. Och andra som hellre än eftergifter i ett avtal ser att den så kallade Toijerutredningen upphöjs till lag (utan eftergifter). I en eller annan form. Den här spänningen på arbetsgivarsidan mellan strid och konflikt har djupa historiska rötter. På 30-talet samlades den tidens ”hardliners” i den så kallade Direktörsklubben. The Big Five bestod av de stora verkstadsindustrierna ASEA, Electrolux, LM Ericsson, Separator och SKF och senare även AGA. Direktörsklubben verkade i ett par decennier och spelade en viktig roll i motståndet mot arbetarrörelsens socialistiska propåer, krav på ökat statligt inflytande över ekonomin och planhushållningsidéer. Sedan hade vi en lång period av samförstånd då Direktörsklubben lades på is. Men detta arv på arbetsgivarsidan väcktes till nytt liv när det var dags för nästa radikala era på 1970-talet. Timbro som startade sin verksamhet 1978 är ett uttryck så gott som något. I dag är rollerna ombytta. Det är de privata arbetsgivarna i tjänstesektorn som organiseras av Almega som står för den hårda linjen. Medan samförståndsklimatet tycks leva kvar på industrisidan, mellan industrifacket och de stora gamla verkstadsjättarna.
Benjamin Dousa och arbetsrätten
Det verkar som att Benjamin Dousa har tagit ut en avveckling av arbetsrätten i förskott. MUF-basen som ska ta över Timbro avgår snart som också från ordförandeposten i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd i Stockholms kommun. Efter de stora och allvarliga problemen i Ungdomens Hus i Rinkeby och Reactor i Hysby förklarar han nu för Dagens Nyheter att båda ska läggas ned. Det blir något nytt. Han säger också att de 20 anställda ska bytas ut. Och komma från andra ställen i kommunen.
Från Per Albin till Stefan Löfven
”Jag står här som en oförtröttad predikare av samförståndspolitik. Det är den politik som efter författningsrevisionen i allmänhet praktiserats i våra kommuner. Där man har närmare till att finna det gemensamma intresset och samla krafterna för att befrämja detta. Det är också den politik som förts av den socialdemokratiska regeringen i samarbete med tvåtredjedelar av riksdagen och som hjälpt vårt land genom svårigheterna på ett sätt som i andra länder väckt både förundran och beundran.”
Nej, det var inte Stefan Löfven som yttrande de där orden i Agendas senaste partiledardebatt. Orden är istället hämtade från Per Albin Hanssons förstamajtal i Stockholm 1934. Både Hansson och Löfven var söner till det arbetande folket. Båda hade vandrat en lång väg genom Föreningssverige innan de nådde statsministerposten. Både Hansson och Löfven verkar ha närmare till kompromisserna än de himlastormande konflikterna.
Deras politiska temperament tycks uppvisa vissa likheter. Det finns paralleller och skillnader. 1934 hade Per Albin regerat i ett par år. Han hade kohandlat med Bondeförbundet för att få igenom sin ekonomiska politik. Löfven har slutit en överenskommelse med Centern och Liberalerna. Men han har knappast en majoritet i riksdagen att luta sig mot. Han regerar mitt emellan en ofta hård kritik från både höger och vänster. Inte ens stödpartiernas ledare Sabuni och Lööf framstår som särskilt lojala. Vänsterpartiet ser sveket beträffande hyror och arbetsrätt som en möjlighet att göra inbrytningar i Socialdemokraternas vänsterflank. Det är inte lätt att vara samförståndspolitiker när alla är emot en.
För Per Albins socialdemokrati var kompromissviljan ett sätt att förflytta sig från utanförskap till statsmannaskap. Länge motarbetades partierna av de maktägande i konungariket Sverige. Det demokratiska genombrottet var ingen dans på rosor. Per Albin gjorde vad han kunde för att lugna oroliga borgare och skapa bryggor till den andra sidan. Men han kunde efterhand kompromissa med ett starkt och ihållande väljarstöd i ryggen. Det är alltid lättare. Det är lite svårare i dag när stödet för Löfvens parti har krympt val efter val. I tidningen Fokus beskriver den liberala ledarskribenten Alex Voronov Socialdemokraterna som det stora maktpartiet, ja ”alla partiers motståndare egentligen”.
Inte ens Miljöpartiet som sedan sex år sitter i regeringen är direkt förälskade i sossarna. När alla kandidater som aspirerar på att bli språkrör efter Isabella Lövin presenterades i Dagens Nyheter berättar alla hur de förhåller sig till ett enda parti, nämligen Socialdemokraterna. Då har ändå regeringssamarbetet pågått i sex långa år och de rödgröna har haft ett formaliserat samarbete i ett dussintal år. En av kandidaterna citerar även Maria Wetterstrand, för henne ska det ha varit ett ”ett självändamål att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet”. Det är aldrig lätt att regera. Man blir inte älskad. Men man blir nog bara ”respekterad” om man både har ett starkt väljarstöd och är beredd att kompromissa. Om något av de pusselbitarna saknas blir det svårt.
Demokrati i vår tid
1934 var demokratin fortfarande ung i vårt land. Nu firar den snart 100 år. 1921 var första valet då det rådde allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Nu är demokratin satt under press runt om i världen. Och i vårt land har politikerrollen kommit att kapslas in i ett slags allmänt politikerbludder där det allt som oftast talas i allmänna termer, om att sätta upp mål men att inte lägga sig i så mycket. Vi har gått mot en demokratimodell där politikernas roll har begränsats: demokrati utan politiker.
Allt detta är i hög grad självpåtaget. I botten ligger ideologiska motiv, ”politiseringen” har rullats tillbaka. En rad institutionella förändringar har drivit på den här utvecklingen. För några månader sedan hörde jag Moderaternas Tobias Nässén, som ansvar för vård och valfrihet i Region Stockholm, svara på kritiken om att det är för låg bemanning i sjukvården. Det var, sa han, inte något han kunde svara på. Utan något sjukhuscheferna får ta ställning till och ansvarar för.
Och i partiledardebatten i Agenda kom kärnkraften upp igen. Liberalerna vill ha mer kärnkraft och säkert Moderaterna också. Liksom Sverigedemokraterna. Stefan Löfven svarade att kärnkraften är för dyr. Ingen vill bygga några reaktorer för att det inte lönar sig. Annie Lööf gick ännu längre. Det finns inget förbud mot att bygga nya kärnkraftverk, utan det är företagen själva och marknaden som avgör den saken. Efter ett halvsekels strid om kärnkraftens vara eller icke vara har den här typen av frågor alltså hänskjutits till marknadskrafternas avgörande och bedömningar. Så långt har det alltså gått. Att det beskedet kom från det stora kärnkraftsmotståndarpartiet var något av en överraskning. Eller kanske ändå inte.
Hamid Zafar
Jag hann aldrig få någon riktig bild av Hamid Zafar förrän han hade avgått från allt och fått sparken från det ena och andra. Men jag förstår så här i efterhand att han var en ny stjärna. Men så hade han alltså varit antisemit av värsta slag på nätet i många år. Många fall och mediedrev orsakas av avslöjanden om lögner och dubbla standarder. Sällan är de förstås så här problematiska.
Det är väl typiskt att han bara häromåret utsågs till Årets svensk av tidningen Fokus. Rapport slutade med den här utnämningen efter diverse olyckliga val. Refaat El-Sayed representerar väl ett av de riktigt stora och monumentala fallen i den svenska offentligheten. Det hela är förstås djupt tragiskt. Hans Holmér 1986 såg då ut som ett passade val. Sedan föll även han. Ebbe Carlsson fick det 1988. Årets svensk-utnämningen upplevdes rentav som något av en dödskyss. Rapport gav upp och slutade att utnämna någon överhuvudtaget.
På senare tid har tidningen Fokus tagit över institutionen. Det har väl gått bra ett tag. Även om man kan tycka att det alltför ofta tycks ha passat in i vår tids mer konservativa tidsanda. Gunnar Strömmer blev årets svensk. Men det var innan han blev Moderaternas partisekreterare. Den konservative katolske biskopen och karmelitmunken Anders Arborelius är ett annat exempel som hyllades som Årets svensk efter att ha kreerats till kardinal vid ett konsistorium i Rom.
Och förra året utnämnde Fokus Jens Ganman till Årets svensk. Han är en skrikig kille som gärna kritiserat public service och sådana saker. Inte direkt någon samförståndsman som dras till kompromissernas gråa rike. Mer attack än dialog. Jag har inte hört något om att han uttryckt kulturmarxistiska och liberalflummiga åsikter under något hemligt alias på nätet. Ännu. Men man kan väl ändå hoppas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
