Tänk dig bossen Wolfgang Schäuble som “weak and shit”. Det är en riktigt dålig affärsidé.
Under den amerikanska crack-epidemins höjdpunkt i början av 90-talet fick den numera berömde sociologen Sudhir Venkatesh en otacksam uppgift som student på University of Chicago.
Han blev utskickad med ett clipboard i handen till ett av Chicagos mest socialt utsatta områden för att göra en enkätundersökning.
Den första frågan i enkäten, ”How do you feel about being poor and black in America?”, hade varit rätt så obekväm att ställa till vem som helst. De första som Venkatesh knackade på hos var dock inte vilka som helst, utan några medlemmar av det kriminella gäng som skötte crack-försäljningen i området.
I stället för att kryssa i något av de givna alternativen A) Very good, B) Good, C) Bad, D) Very Bad, bestämde de sig för att hålla kvar Venkatesh till morgonen efter då gängledaren kom och kunde konstatera att han inte var något hot. Rivaliserande gängmedlemmar kommer i regel inte obeväpnade och knackar på för att göra enkätundersökningar.
Något bra resultat på sin undersökning fick inte Venkatesh, han hade snarare tur som inte blev skjuten. I stället inleddes ett samarbete där han fick leva tillsammans med gänget för att studera dem under flera års tid. Han lyckades till och med förtjäna gängledarnas förtroende så till den grad att de efter ett tag lät honom få en inblick i gängets bokföring, något ingen annan fått tillgång till tidigare.
På andra sidan i forskningsprojektet, på bekvämt avstånd från gängens våldsamma värld, satt ekonomiprofessorn Steven Levitt och sammanställde den data som Venkatesh skickade. Utifrån den kunde han kartlägga alltifrån gängets McDonalds-liknande franchisestruktur till lönerna för gatuförsäljarna, eller ”foot soldiers” som de kallades, längs ner i hierarkin.
Jobbade man som försäljare längst ner i kedjan tjänade man så lite som 3,30 dollar i timmen. Att sälja crack är inget vidare glamoröst jobb, det är snarare ett av de sämsta jobben man kan ha visade det sig.
Det finns dock ett jobb som är ännu sämre, nämligen att sälja crack samtidigt som det pågår ett gängkrig i samma kvarter.
Enligt den ekonomiska teorin om ”compensating differentials” – som exempelvis förklarar hur lönerna inom ett illaluktande yrke som sophämtning måste vara högre än för andra lågkvalificerade jobb för att någon ska vilja utföra dem – så borde försäljarnas löner gå upp under perioder av intensiva gängkrig.
Under tiden för Venkatesh studie inträffade flera gängkrig, vilket gjorde försäljarnas arbete än mer livsfarligt. De som sålde knark på gatan under de här perioderna led till och med större risk att dö per år än en fånge i dödscell. Och om du har ett riskfyllt jobb, så vill du såklart bli kompenserad för det.
Mycket riktigt så gick också lönerna upp under vissa våldsamma perioder, men inte i samma utsträckning som man kunde förvänta sig. Under vissa perioder av gängkrig stramade man i stället åt försäljarnas löner, något som ur ekonomisk synvinkel borde vara kontraproduktivt. Trots att gängets ekonomi i sin helhet gick back under perioder av gängkrig på grund av minskad drogförsäljning och ökade kostnader, så hade man förlorat ännu mer om man inte hade haft några som var villiga att sälja knarket alls.
Det borde alltså ha varit ekonomiskt motiverat för gängledarna att minska sin egen vinst och i stället kompensera försäljarna för den ökade risken att bli skjuten. Att man ändå gjorde tvärtom visade sig dock ha en rimlig förklaring: Det fanns ett starkt signalvärde i att gängledarna alltid gick med vinst.
Som en av ledarna uttryckte det: ”You got all these niggas below you who want your job, you dig. So, you know, you try to take care of them, but you know, you also have to show them you the boss. You always have to get yours first, or else you really ain’t no leader. If you start taking losses, they see you as weak and shit.”
I ett TED-talk som Steven Levitt gav om forskningsprojektet resonerade han om hur man skulle tolka det här citatet. Med tanke på att vd:ar plockar ut stora bonusar även när företaget går med förlust så verkade gängledarnas strategi vara långt ifrån unik. ”Maybe”, konstaterade Levitt, ”this idea of ’weak and shit’ could really be important”.
Ett annat gäng som har förstått vikten av ”weak and shit” är EU:s så kallade trojka (IMF, ECB och Europeiska kommissionen).
Alla ekonomiska instanser av vikt, inklusive IMF, hävdar nuförtiden att det vore ekonomiskt rationellt att skriva ner Greklands skuld. De åtstramningar som den grekiska staten annars måste göra kommer att ha en sådan negativ effekt på tillväxten att skulden i relation till BNP inte har en chans att bli hållbar.
Trots det så vägrar Greklands långivare med Tyskland i spetsen att acceptera de nedskrivningar av statsskulden som krävs. Det är inte svårt att dra parallellen till Chicagos gängledare som stramade åt försäljarnas löner under kristider, utan att kompensera dem för den ökade risken att bli skjuten. Det handlar helt enkelt om att visa vem som bestämmer.
Om andra länder med riskabelt hög skuldsättning som Portugal, Italien och Spanien märker att EU:s gängledare börjar visa tecken på svaghet, vad skulle då hända? ”If we start taking losses, they see you as weak and shit”.
Per Lindberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
